Utanför huset där jag växte upp fanns en oansenlig lekplats. Tre gungor, en rutschbana, en spartansk klätterställning av trä och en sandlåda. Bakom sandlådan och de avgränsade gångvägarna låg två stora gräsmattor som i sin tur avgränsades och inramades av ytterligare asfalterade gångbanor. På den ena av de här gräsmattorna fanns en flaggstång – inget annat. På den andra fanns, ibland – innan de vandaliserades, två flyttbara fotbollsmål och två kullar med snuskiga buskage där fästingar och blinningar samsades om utrymmet med ungdomar som eldade på plastleksaker och rökte cigaretter, samt själva produkten av att folk rastade sina hundar där. Eldningen och rökningen skedde antagligen till på kvällarna och nätterna när jag låg nedbäddad i beskydd av bilderna av Regalskeppet Vasa och Pat Jennings i majestätisk 70-talsfrisyr på mina väggar.
Under dagtid, i synnerhet på det oändliga sommarlovet, var gräsmattorna en ganska stor del av min värld. Naturligtvis spelade jag fotboll där. Man kunde spela med de stora killarna. De stora killarna hette saker som Kent och Benny (det är sant!). Ibland var det bara jag och min kompis Erik som var adopterad från Korea och som gillade Ebba Grön. Vi sköt straffar i timtal.
Andra gånger så smög jag och andra kompisar i buskarna och lekte krig. Det var så vi hittade de brända leksakerna och trampade i hundbajs. Ibland övade vi på att ”dö realistiskt”. Att dö realistiskt gick ut på att stå uppe på en av kullarna och plötsligt låtsas att man blivit skjuten i bröstet, utstöta ett stön och rulla ned för kullen för att sedan ligga kvar ”död” en stund. Jag har bestämt för mig att det var under en sådan här morbid leksejour som jag nåddes av budet att formel 1-föraren Ronnie Peterson kört ihjäl sig på Monza-banan, men eftersom det här skedde i september 1978 (då jag var fyra och ett halvt år gammal) är jag inte säker på att det här inte är en efterhandskonstruktion.
I ena hörnet av en av ängarna låt Vita villan där jag började första klass och på andra sidan ängen låg den egentliga låg- och mellanstadieskolan där jag gick från årskurs två till sex.
Redan som barn slogs av det föga djupsinniga sammanträffandet att man ju äldre man blev hade sin ”lekplats” längre och längre bort från sovrumsfönstret. Från sandlådan, via ängarna, till mellanstadieskolgården. Efter mellanstadiet flyttades man ytterligare en liten bit bort, till Torslanda högstadium, men det här infernaliska stället syntes tack och lov inte från bakom mitt skrivbord i pojkrummet. Det som skedde där förbryllade min hjärna långt innan jag själv hade lyckan att dagligen beträda detta parallelluniversum av vita Prince, stryk i korridorerna, snus i taket, paranta damer av årsmodell 1973, stinkande kemisalar och hålögda geografilärare i manchesterbyxor. När man som bortkommen mellanstadieelev fick besöka högstadiet för de förhatliga slöjdlektionerna (jag kan omöjligt välja vad jag avskydde mest: trä- eller syslöjd) var allt skrämmande och obehagligt och den känslan bibehölls effektivt under hela den egentliga högstadietiden. Nu har hela högstadiet brunnit ned till grunden. Jag har alibi för den kvällen det skedde, vilket jag är evigt tacksam för.
Någonstans bortom kullen där högstadiet var beläget väntade det riktiga livet, i vissa kamraters fall högst bokstavligt i form av Den Stora Bilfabriken.
När jag tänker på de drömmar jag hade som ung pojke slås jag över att de alltid varit tämligen ofokuserade och abstrakta. Jag vågade aldrig tro på deras bärkraft. Att vilja bli rockstjärna är ju liksom inte något man säger till studievägledaren om man inte fiskar efter ett alldeles särskilt medlidsamt hånleende från densamma.
En sak som jag minns var att jag var fruktansvärt fascinerad av hotell när jag var liten. Jag minns att jag lyckades övervinna min närmast kriminella blyghet i tredje klass och ringde Park Avenue på Avenyn och ordnade ett studiebesök för mig och några klasskamrater. Jag tyckte att det verkade fantastiskt att arbeta där. Eller, som ni säkert förstår, den tioårige Henrik tyckte att det verkade fantastiskt att bo där. Som vuxen har det hänt att jag bott ensam på hotellrum när jag i yrkets vägnar varit tvungen att övernatta på anmärkningsvärt deprimerande ställen som Stockholm och Nässjö. Då känns hotellrummet som ett fängelse och de kvava trånga korridorerna som något som konstruerats för att hylla Franz Kafkas författarskap. Men som tioåring fann jag allt från korridorernas heltäckningsmattor till den kvinnliga personalens inövade leenden, som jag tolkade som charmant okonstlade, som något närmast erotiskt laddat. Eller något sådant. Mitt första erotiska minne är en schampoflaska med en bild av en flicka med flygigt blont hår ungefär vid samma tidpunkt som Ronnie Peterson körde ihjäl sig.
Kärlek och död. Död och kärlek. Död, kärlek och arbete.
Det sistnämnda verkade aldrig så fascinerande. Kärleken och döden framstod, och framstår fortfarande, som ändlöst fängslande på grund av sin ouppnåelighet respektive oundviklighet
No comments:
Post a Comment