Intermission

Vi såg Tunng på Stereo Café & Bar förra torsdagen. Mamma och jag. Tunng är ett folktronica-band från Derbyshire. Väldigt hippa. Åtminstone var de det senast jag kollade trendbarometern, typ 2005. Spelningen var väldigt bra. Mamma gillade speciellt killen som spelade percussion, melodica och laptop. Han såg trevlig ut. Mamma fyller 62 om två veckor. Det är därför vi är i Glasgow. En födelsedagspresent.

På spelningen i en mycket varm liten källarlokal under Renfrew Lane hamnade vi längst fram. Det var ett par hundra personer i lokalen. De flesta trängdes bak i baren så det var naturligt att gå längst fram där det fanns mest plats. Eftersom jag bara några minuter tidigare hade läst i Metro att spelningen skull äga rum klockan 19.00 och klockan var 20.10 när jag läste det på hotellrummet, kom vi till lokalen precis när det andra av två förband spelade sina sista två låtar.

Det finns ett par anledningar till att jag älskar Glasgow så mycket som båda manifesterades under konserten. Det första som gäller överallt i staden är att ingen ser snett på en vad man än gör. Vill man gå på folktronica-konsert med sin mamma tycker ingen att det är konstigt. Det finns folk med käpp i lokalen, folk i kostym som kommer direkt från kontoret, söta popflickor, uppenbara fotbollshuliganer och bara vanliga människor. Stämningen är uppsluppen och gemytlig. På ett bra sätt, är bäst attt tillägga så att ingen tror att jag raljerar.
Så är det i stort sett vart man än kommer. Folk är genuint trevliga, hjälpsamma och om man inleder ett samtal vilket till och med är enkelt för gravt socielat hämmade personer möts man av nyfikenhet och humor. Visst, det finns capita ungdomsgäng klädda från topp till tå i dyra träningsoveraller på gatorna som det gör i hela Storbritannien och en och annan narkoman kring Centralstationen, men de sistnämnda är inte alls lika frekventa som i Glasgows raka motpol Stockholm. Allt det som utgör en markör av avdelats mellan hipsters och folk dom inte fattar något i den svenska huvudstaden, är helt naturligt här.

Det där med humor är viktigt. Det andra exemplet är nämligen när Tunngs huvudsakliga leadsångare Mike halvironiskt presenterar en låt genom att förklara att den handlar om en gammal dam som mördar ungdomar i månskenet för att på något besynnerligt sätt återuppleva sin egen ungdom och sedan ägnar morgontimmarna åt att tvätta bort blodet från sina kläder.
”Why not?” ekar en mansstämma med perfekt timing och tonfall och tar plötsligt udden av både av låtens ämnesval och de sysllorna som damen ägnar sig åt om man väljer att tolka berättelsen bokstavligt. Det kanske inte låter så roligt när jag återger det, men det var väldigt roligt när man var där.

Några dagar senare befinner sig jag och mamma på en karaokebar (eh, ja…), eller en sunkig pub där det sjungs karaoke. Stammisarna gör sitt bästa för att tolka Frank Sinatra och Anna Ankas man, eller före detta man, jag har inte riktigt koll på vem hon ger oral service till just i detta nu. Allra bäst är en 75-årig man i beige trenchcoat som stirrar ned i golvet och sjunger med en stämma som får Leonard Cohen att framstå som Peter Jöback, när sången är slut och kvällens största applåder ljuder försvinner han ut genom dörren utan att titta upp från golvet. En annan spännande personlighet är en Phil Spector-lookalike som ägnar större delen av tiden åt att göra Elvis-poser i sina svarta Ray Bans. Han är uppenbart påverkad av kemikalier men ber om ett glas vatten och tar ton och formligen vrider nacken av någon smörig 50-talslåt jag tyvärr inte kan placera. Det låter för jävligt. Men han ser väldigt Glasgow ut. Tänk bröderna Reid i Jesus & Mary Chain korsat med Bobby Gillespie, Phil Spector och Elvis. Rockmagi tror jag det hade kallats om han inte sjungit riktigt så illa, eller möjligtvis ytterligare lite mer illa då han förmodligen tangerat Sid Vicious.

Efter det att jag själv bjudit på en ganska slak version av There Is A Light That Never Goes Out till blandade reaktioner, greppar en man i 45-års åldern mikrofonen. Han vill inte sjunga. Han vill prata om sin polare Mike som just gått bort. Vi är på hans stampub och mannens ögon tåras och orden stockar sig i halsen, men det framgår att Mike var en jävligt fin kille. När ytterligare en hård man i samma ålder kommit fram och kramat om den förste mannen samlar han sig något och lyckas till slut få fram:
”Yeah, he was my best friend in the whole world, the kindest man in Glasgow. I would have done anything for him… even though he was a Celtic supporter”. Sedan brister det för honom igen och han leds iväg i riktning mot pissrännan och sedan en runda till.
Alla höjer sina glas för Mike och det är en märklig stund att sitta där och skåla för en man man aldrig träffat och känna hur underläppen faktiskt darrar en smula.
Jag tänker inte ens på det faktum att jag kanske ägnar mig åt någon slags socialrealistisk turism. Det är bara väldigt fint. Och som min mor uttrycker det hela efteråt: ”Det där rummet var fyllt av riktiga människor”. Jag är inte riktigt säker på vad hon menar, men hon brukar ha rätt så jag antar att hon har det den här gången också.