Har ni någonsin satt er på ett kommunalt färdmedel bara för att åka en stund? I er egen hemstad, en vardag - inte under semestern utan då alla andra är på jobbet, utan något att läsa eller lyssna på. Tittat på människorna som kliver på, på husen utanför fönstret, på trafiken (åker man tunnelbana begränsas underhållningen till människor och katakomber med förfärlig modern konst, men det känner ni till), på själva rörelsen som fordonet ni färdas i gör - så där så att pupillerna blixtsnabbt rör sig från sida till sida i ett meningslöst försök att fokusera på något.
Har ni åkt med exempelvis en buss till ett ställe ni inte har någon anledning att besöka längre? Gått av den vid en specifik hållplats, tänkt er tillbaka några år i tiden, kanske gått en kort promenad och tittat på en byggnad där något brukade hända och sedan tagit samma buss tillbaka dit ni började.
Har ni med huvudet fullt att textstrofer blängt på klottret på stolsryggen framför er? Undrat vem som skrivit det och när - men förvånansvärt sällan varför. Har ni undrat på vad de gör just nu. Om Lisen fortfarande hjärtar Kevin, om innehavaren av telefonnummer si och så "fortfarande vill ha kul" - åtminstone enligt sina vänner, eller fiender. Om Tokio Hotel fortfarande rular.
Har ni någonsin tänkt på alla turer som fordonet har gjort, på alla resenärer som färdats på det, alla sammankomster, ärenden och förlustelser som människor varit på väg till. Alla gånger du själv suttit där, hur många timmar och för vad - egentligen. På dem du känner som åkt där, vad de tänkt eller inte tänkt. För inte tänker människor när de åker kommunalt? Har du tänkt på dem som är på gränsen till ett panikångestanfall, dem som nyss mottagit ett dödsbud, dem som blivit dumpade på ett mindre chevalereskt sätt. De som gråtit tyst, eller hållit gråten inombords för att det helt enkelt inte passar sig.
Har ni tänkt på dem som fick stryk när de gick den mörka gångvägen hem från hållplatsen, dem som får stryk av sina män när de kommer hem, dem som blir spottade på - bokstavligt och bildligt - någonstans du inte vågar sätta din fot efter det mörknat, eller i ett vanligt kontorslandskap.
De som önskar de var någon annanstans. Finns det något annat sätt? Finns det någon som någonsin åkt kommunalt i sin egen hemstad som inte önskat att de var någon annanstans? Finns det någon som överhuvudtaget är nöjd med vart de är. Med vad de upplevt och vart de är på väg. Inte längre en beskrivning kommunikationssätt. Överhuvudtaget.
Har någon träffat sitt livs kärlek på en spårvagn, kan någon älska en tunnelbanechaufför, tycker någon att ett bussäte är bekvämt, är vi framme snart?
No comments:
Post a Comment