Genom ett spårvagnsfönster uppenbarar sig den sanning som inte skrämmer mig, eller ens ger upphov till ett hånfullt om än i självförsvar uppspikat leende i mitt blekfeta ansikte. Ändå känner jag ett behov av att nämna det, verbalt för människor i min närhet, och tydligen i skrift här.
Alla tecken fanns där så jag blev inte det minsta överaskad. Inte ens över den anmärkningsvärt dåliga smaken. Åh, och så måste jag bli elak. Var det verkligen nödvändigt? Nej, jag tar tillbaka det.
Vad sysslar jag själv med? Ni skulle inte tro det om jag berättade det. Eller så är det just det ni förväntar av mig, vilket är något svårare att acceptera - men inte omöjligt. Säkerhet framför allt. Helgardering och lämna alla möjligheter öppna. Precis motsatsen av vad jag sa att jag skulle göra. Precis som vanligt.
Ord som rullar av tungan så enkelt och som jag intalar mig själv att de åtminstone inte är till skada, att de i bästa fall gör någon glad och i annat fall är irreleventa. Men det fungerar ju inte så, eller hur?
Jag har lärt mig vad jag ska säga men jag övar för mycket för att få till någon slags perfektion, så jag säger dem vid fel tillfälle. Till fel personer. Med ett uttal så högtravande att monokeln trillar ur ögat och hertigar somnar i den med sherry spetsade svampsoppan. All in a day's work för den inte längre så unge Herr Edberg. Mord genom dränkning.
Om vi säger så här: Hur kan jag vara så tråkig att umgås med, när jag ganska uppenbart anstränger mig så mycket för att vara "rolig", att annars intelligenta människor föredrar andra uppenbart (ord undflyr mig här...) fjompiga människor? Ah, men det enkla svaret: Du anstränger dig för mycket! Jag hatar enkla svar. Det är ju inte sant. Dumheten är tryggare - och enklare - det är det enda svaret. Och ändå är det där jag fiskar, för jag vet att jag aldrig kommer att accepteras av dem jag verkligen... Vet ni vart det här leder? Bra, det gör inte jag. Skriv ned svaret på en lapp, lägg lappen i en flaska och kasta den från en bro. Vilken som helst, bara det flyter vatten under den. Om hundra år kommer inget av det här spela någon roll - ytterligare en välanvänd floskel - men sanningen är att det inte kommer att spela någon roll om 20 minuter. Det låter för krasst, men är alldeles sant.
Återigen, denna fixering vid sanningen! Vad har sanningen någonsin gett mig? Allt intressant består ju uteslutande av en väv av intrikata små lögner, självbedrägeri och snirkliga tankebanor i snirkligt typsnitt.
Då ska vi se. Vad har dagens inlägg handlat om? En sammanfattning är på sin plats. Svårt. Vi tittar på synopsisen:
Före detta unge Herr Edberg vaknar, tvättar jeans i tvättmaskinen, äter frukost, pratar med Erik på landsbygden, försöker titta på tv i datorn men måste installera så mycket blinkande banners att han ger upp (vilket är vackert, men opraktiskt, se tidigare inlägg). Eftersom vädret utanför också är vackert föredrar Edberg att stanna inne och försöka skriva en text, i juli har han nämligen inte varit så produktiv på sin blogg som han varit under månaderna innan. Han harklar sig, sätter sig tillrätta och ut kom det här...
Vilken skit. Ska han lägga upp det? Ska han skriva om det? Ska han gå ut i solen, lyssna på musik i iPoden och glömma allt trams som snurrar likt en japansk fusionplatta från 1989 i huvudet? Snart ska han hälsa på Elin och barnen. Det blir bättre.
No comments:
Post a Comment