"I nodded, trying to imagine the very peculiar sadness of a vanished childhood yogurt now only found in France. It was a very special sort of sadness, individual, and in its inability to induce sympathy, in its tuneless spark, it bypassed poetry and entered science."
(Lorrie Moore, A Gate at the Stairs)
Ni vet att det är dags för en ny pompös text när er gode vän bloggaren börjar komma dragandes med, nästintill staplandes, litterära referenser på varann som ett torn av Warhols tomt skramlande soppburkar på taket av en Citroën av 1962 års modell. Allra mest så när Marcel Prousts namn återigen bubblar upp till ytan.
I första delen av hans, ja, verk... ni vet säkert vilket, finns den mest kända passagen i alla de sju delarna. Nämligen när hans alterego i vuxen ålder smakar på en Madeleine-kaka doppad i kamomillte. Hela hans barndom virvlar då upp framför honom och han beskriver det genomgående över ett par hundra sidor. Det är så det går till i den boken, för er som tycker att ni har viktigare saker för er i era liv.
Anledningen till att den här händelsen i mastodontverket är den mest kända beror antagligen på ett par olika saker. Dels är den en sak som går att återberätta, vilket verkligen inte alltid är fallet när det gäller På spaning efter den tid som flytt. Mycket är bara feberakrigt yrande från en sängliggande mytoman och hypokondriker.
Ja, jo, det är precis så fantastiskt som det låter...
Huvudanledningen är emellertid självklart att det är en väldigt allmängiltig företeelse: Att minnas sin ungdom eller barndom när man genom ett sinne upplever något man inte gjort på åtskilliga år. Själv minns jag 1985 extremt tydligt när jag känner doften av ett visst schampo. Vissa höstdagar då den första riktiga kylan kommer och dess fräschör blandas med lukten av avgaser och ett blekt karaktäristiskt ljus får det mig alltid att för mitt inre höra skolklockan som ringer in på Torslandaskolan, med en klump i magen som konsekvens.
Av smakupplevelser som får mig att minnas en svunnen tid står en viss sort i särklass - det är inte hallonsaft eller småkakor som påminner om dem som farmor bakade, det är inte ens vidbränt grillad entrecôte med pulverbearnaise och tarvligt svensk färskpotatis. Det är Estrellas Vickingschips då de stått framme över natten i en skål och intagit en lite segare form och en något rundare smak av... igenproppade artärer, antar jag.
Men det finns fler smaker som tar mig tillbaka till olika delar av 80-talet: Colmans senap på kokt skinka, Portello, röd Marlboro, Findus gröna ärter (jo, det stavas faktiskt "ärter" på burken - den som sedan ett femtontal år tillbaka varit av glas, men som på 80-talet var en konservburk och innehöll märkligt puréartade ärtor i en säregen mörkgrön nyans), pepparrot och havskräftor. Inte tillsammans, var för sig.
Lukter, synintryck och smaker i all ära. Föga överaskande har jag lagt ned en stor del av tiden med tankearbetet om det här inlägget kring att fundera på vilka toner som resonerar starkast mot barndomens kamrar i mitt ihåliga hjärta (whopee!). Jag har funderat kring låtar av Kiss, Kim Wilde, Trazan och Banarne, Ebba Grön, Del Shannon, Poison, Beatles, Lasse Dahlquist, Lou Christie, Billy Idol, The Crystals och Pet Shop Boys... men, som jag har varit inne på tidigare är pop- och rockmusiken sönderfrätt av vissen nostalgi. Alla rockband som kuskar runt för att underhålla massorna vid oändliga stadiumexcesser gör det genom att låtsas att det är 1975 igen, eller 1985, 1995. Det är vedervärdigt. Min barndoms musik är förstörd av män med abnormt lång tunga och bluff-arbetarklasshjältar i motorcykelboots och 501:or. Men det gör inget. Den bästa musiken görs alltid just nu, inte nödvändigtvis av 19-åringar men den uppstår just nu. Första gången du hör den. Även om den är inspelad för 45 år sedan.
Det är det som händer ikväll som du är nostalgisk över om fem år (kanske redan i vinter). Det är sakerna du borde göra nu, ställa till rätta och som snart - för att tala med Håkan Hellström - äter upp dig där du ligger i din säng, när det väl är för sent. För för sent blir det. Det är då du suckar av lika delar uppgivenhet och lättnad eftersom en börda äntligen fallit från dina axlar. Så skönt att sluta hoppas. Så skönt att veta att det är kört.
Juli, jag är dig evigt trogen.
No comments:
Post a Comment