Vi (några av oss i alla fall) bor i en stad med en paradgata. Det vet ni förstås om. För många människor är Göteborg synonymt med just Avenyn – vid sidan om Liseberg och tjocka tunnhåriga gladlynta tv-personligheter (jag ser en karriärsmöjlighet här).
Även om det i de kretsar som jag figurerar i utkanten av (Gaisgobbar med sned självbild, för stor skivsamling och lite för dyra skjortor för vår plånbok) är legio att spy galla över Avenyn som en plastig turistgata där kranskommunsbönder spyr upp tolv stora stark i varje parallellgatshörn, så är det inte åt det hållet som den här texten ska utveckla sig. Jag lovar.
Stick i stäv med den gubbhipsterföreteelse många gaisare när – berlinkramandet – odlar jag ju stilla(!) mitt antityska sediment. När min vän Martin berättade att han läst i GP att någon (förmodligen är gaisare) ville göra Avenyn mer ”Berlin-lik” hade jag kunnat gå igång på alla cylindrar – men med respekt för min spröde vän Åke som var närvarande valde jag att bara utstöta några primala läten samtidigt som rabiessaliven frodades i mungiporna.
Allvarligt talat: Göteborgs stad – Ni får jättegärna göra Avenyn mer berlinlik. Be my KZ-Aufseherin. Knock yourselves Auschwitz. Men inte heller detta ska den här texten avhandla (åtminstone inte mer ingående än vad som just skett).
Om vi för en stund istället vänjer oss vid det faktum att vår stad har en stolt paradgata, som kanske inte direkt mäter sig med boulevarderna i Paris eller femte Avenyn i New York, men ändå: Ett ställe att vifta med flaggor och förlusta sig med dans, undermålig lager och kebab med mycket bearnaisesås på.
Kanske kan vi om vi har långväga gäster börja en lite sightseeing vid Götaplatsen. Berätta lite om det ståtliga konstmuseet och om hur vackert det var när GAIS tifogrupp klädde Poseidon i grönsvarta attribut. Vi vandrar sagt ned den nyberlinska gatan med duggregnet envetet fuktandes våra kinder. Det luktar vanilj, sommar och frityrolja. En charmig spårvagn rasslar förbi i hörnet Engelbrektsgatan-Kungsportsavenyn och när vår(a) gäst(er) återfått sin hörsel berättar vid om den festliga versionen av Dover-Calais: Domus-Paley’s! Våra gäster förstår ingenting, men det gör ingenting. Vi har trevligt där vi kryssar mellan hundbajset och Norrlands Guld-spyorna.
Vid Kungsportsbron ter sig Göteborg till och med som riktigt vackert. Vi känner en stöt av tillgivenhet inför vår stora lilla hemby i vårt bröst. I Brunnsparken ser vi tillatt våra gäster bara tittar till vänster ner Norra och Södra Hamngatorna och inte höger på de GHB-stinna barnen i Brunnsparken och de shoppingsugna förortsmödrarna på väg till Desigual-butiken i Nordstan, med en skock ungar i Barcelona-tröjor i hasorna.
Ned för Östra Hamngatan låter vi gästerna hela tiden titta på saker på vänstersidan så att de inte ska lägga märke till arkitektoniska misshandel som SEB-huset, Nordea-huset och Skatteverket utsätter känsliga ögon för.
Sedan är vi då framme. Vid Göran Johansson plastgräs-Plaza och bortom dess ”leisurely charms” Göteborgs verkliga stolthet: Göteborgs-Operan, eller som stadens vitsiga invånare döpt stället till ***googla*** (”Pungsparkshyddan”??? ”Kattdränkarskjulet”???)
Naturligtvis stannar vi upp och insuper den modiga utformningen: ”Någonting som får ens sinne att sväva över det snirklande landskapet som vingarna på en fiskmås. Dess form ska vara inspirerat av dess placering det imponerande med svårfångade landskapet med sina ljus och öppenhet, till hamnens konkreta tekniska konstruktioner; broarna elegant svävande över vattnet; den uppenbara inramningen av hamnkranarna, styrkan, mjukheten och elegansen av ett skepps fartygskropp, fiskmåsarnas vingar och det felfria strömlinjeformade skepnaden av ett segel.”
Inte så illa faktiskt, tänker vi medan vi passerar alkoholisterna på Lilla Bommens-småbatshamns västra kaj på väg ned till Evert Taube-statyn.
Men när vi når bysten av den store visdiktaren upphör stråkarna att ljuda inuti alla närvarandes huvuden. Utsikten från Göteborgs-Operan rakt över älven – Den så kallade Frihamnen – i folkmun döpt till ”En visuell motsvarighet till varm bananandedräkt på kollektivt transportmedel”
Plötsligt står vi där, vi värdar för vår stad, med byxorna neddragna: Precis så här vämjeligt ful är vår hemstad. Rotterdam framstår som Rom i jämförelse, Middlesborough som Madrid. Låt gå för att det är Hisingen – denna Flykten från New York-liknande ö, som bara de riktigt hårdhudade någonsin sätter sin fot på. En ö vars självproklamerade stolthet är ett groteskt fotbollslag klädda i kissgula dräkter och döpta efter det ställe i anatomin där exkrementet forslas ur kroppen – näringsfattigt och illaluktande.
Snälla makthavare i Lilla Rotterdam: Innan ni gör Avenyn till en berlinsk hipstergata: Bomba bort frihamnen as we know it och bygg vackra, färgglada hus. Gör något Eriksbergsaktigt fast utan pensionärer som rastar sina hundar på trottoaren. Gör något fint på båda sidorna Göta Älvbron! Hela vägen från Lindholmen förbi de gruvligt fula Lundby- Frihamnarna och den rent kliniskt deprimerande Ringön.
Tack på förhand!
Henrik von Obenberg
No comments:
Post a Comment