En sexhundrasextiosjättedel

Finns Gud?
Ja, Gud finns eftersom miljarder människor jorden över är övertygad om hans existens. Hans, hennes, deras existenser.

Är Gud god?
Fullt medveten om exempelvis arvsyndens påstådda roll inom kristendomen är jag starkt skeptisk mot att en god gud skulle tillåta de grymheter som människor, djur och natur åsamkar varandra och sig själva. OM Gud är god är han sådeles inte allmäktigt.

Är Gud allsmäktig?
Om Gud är medveten om alla fasansfulla händelser som inträffar världen över med minuters mellanrum OCH väljer att inte ingripa – då är han inte god.

Vi ställs här inför tre val: Antingen är Gud inte god (men allsmäktig), eller så är Gud inte allsmäktig (men god). Det tredje alternativet är att Gud och religion är en konstruktion uppdiktad av människor för att få struktur och mening i sin tillvaro, samt, för att införa rättesnören och moral i hur ett (någorlunda) civiliserat samhälle fungerar och människor i ett sådant bör interagera.
Eller, i korthet: Gud finns inte.

Religion och samhällsbyggnad har gått hand i hand genom historien. Att avfärda religion fullständigt är att ta avstånd från många av de vetenskapliga, konstnärliga och arkitetoniska framsteg som människan har gjort.

I mitt lilla mikrouniversum har jag en låttitel som jag brinner av iver att använda på en låt som jag någon gång vill vara medkompositör till i något sammanhang. Jag har sparat låttiteln i flera år, jag vill att den ska döpa den mest ambitiösa och bästa låten som jag någonsin varit med om att skriva eller framföra i ett band (Jag vet – det säger inte så mycket). Meningen som utgör låttiteln är ibland på svenska, ibland på engelska, ibland på franska. På svenska lyder den:

Jesus har all bra musik.

Tycker ni att ni just har varit med om ett antiklimax? Det är möjligt att det är helt riktigt att ni har det.
Så här tänker jag: I ”rockvärlden” och i den akademiska världen, i Sverige och i min bekantskapskrets, i media och i den moderna litteraturen är gudstro förbjudet beteende.
Många av mina favoritband (Beach Boys, Spiritualized, Prefab Sprout, Dexys) har däremot besjungit och beskrivit själva musiken som en religiös helande kraft. Relgionens bildspråk fortsätter att vara relevant även i en sekulariserad kontext – därför att människor är vilsna, ledsna, känner tomhet och ensamhet.
Tycker ni att exemplen på artister ovan var gubbig? Det är helt riktig. Manlig åtrå, i synnerhet åldrad manlig åtrå, är det fulaste och äckligaste som finns. Kvinnorna vet det, media vet det. Vi. Vet. Det. Vi vänder oss till religionen. Tröst. Nåd. Förlåtelse.

Jesus har all bra musik.

Ja, inte har Djävulen särskilt bra musik i alla fall. Det kanske är en paradox att jag säger så – Jag gillar ju både reklambyrå-satanisterna i svenska Ghost, den danska ärkestollen King Diamond samt de diaboliska oväsenmånglarna i amerikanska Sunn 0))). Men de sysslar ju med teater – Shock tactics.
I rockvärlden är det mycket mer provocerande att vara kristen än att leka med ockulta symboler. Jag måste, bara MÅSTE, avsluta med en återgivning av en recension i den brittiska 90-tals poptidningen Select – som jag vet att jag återgivit tidigare:

Ett album av det satanistiska Florida-bandet Deicide (gudsmord) fick 1/666 av 10 (en sexhundasextiosjättedel) i betyg. ”Om Djävulen verkligen har ett favoritband består det inte av fyra unga skjortsklädda killar från soldränkta Florida som är sura för att de inte får långa föräldrarnas stationwagon. Vår gissning är att hans favoritband är The Rolling Stones cirka 1973 eller Primal Scream runt 1990. Om bandet verkligen menade allvar med sitt gruppnamn borde de turnera Iran istället för de sekulariserade delarna av västvälden”.