1987

Jag minns en eftermiddag i (vad som borde ha varit) augusti 1987. Det hände egentligen inget anmärkningsvärt så förbered er på att inte bli ivägsvepta med en nostalgisk flygande matta.

Jag hade spenderat några veckor på landet med min farmor under sommarlovet. Det var en trevlig tillvaro, vi brukade läsa kartböcker, dricka te och titta på ”Har du hört den förut” på tv – ett program som fick farmor att skratta så att hon kiknade. Hon vaggade också regelbundet rogivande fram och tillbaka i sin gungstol samt matade fasanparet, som hon döpt till Petter och Petronella, med bröd ut genom köksfönstret.

Jag lyssnade på freestyle. Jag hade två svarta 80-minuters kassetband av märket Trax med bland annat, generar det mig att erkänna, Iron Maidens platta Powerslave inspelad, samt (mindre generande) ett par avsnitt av radioprogrammet Rockbox som sändes på lördagar med Pär Fontander som programledare. Jag lyssnade andaktsfullt på programmet varje gång det sändes och ofta spelade jag alltså också in det på kassettband (jag vill minnas att ett av Trax-banden innehöll Rockbox 70-talsspecial med Uriah Heeps Easy Livin’, Thin Lizzys The Boys Are Back In Town och Alice Coopers School’s Out).

De här veckorna makade sig fram i ett pensionärstempo – av förståeliga skäl. Så, det var med viss längtan som jag såg fram emot att åka tillbaka hem under sommarlovets sista veckor – och umgås med kompisar som föredrog Jake E. Lee framför Evert Ljusberg.

Eftermiddagen i augusti tillbringade jag således i en röd trävilla på Trollrunan i Torslanda med min vän Henrik A. På vardagsrumsbordet låg den engelska versionen av brädspelet Scotland Yard där man jagade en bov på tunnelbana, buss och i taxi runt om i London. Vi spelade inte spelet – Det går inte när man bara är två – man måste vara minst tre personer, helst fyra: en bov och tre poliser. Vi tittade bara på kartan som utgjorde spelplanen, studerade gatorna, stationerna och hållplatserna.
London – bara en av de städer där vi skulle ha varsin etagelägenhet när vi hade blivit rockstjärnor. Men förmodligen den mest magiska staden, efter New York, naturligtvis. (Jag var märkta stolt över att jag hade besökt New York ett år tidigare – ett av de fåtal tillfällen i livet då extremt högt ställda förväntningar hade infriats). Men vi gillade London nästan lika mycket.

Vi hade byggt vår världsbild av vad som var gott och ont mycket utefter från vad vi visste om andra världskriget Och om hårdrock, och i mitt fall även fotboll (Henrik A var sunt ointresserad av fotboll –jag har för mig att han någon gång uttryckte ett halvhjärtat positivt omdöme om Manchester United – hans bror hade en halsduk på väggen – men jag vill tillskriva det ungdomligt oförstånd i så fall).
USA var bra. De små gröna amerikanska plastsoldaterna vi hade samlat på några år innan var de coolaste. Engelsmännen var beiga och hade djup-tallriks-formade hjälmar, de förhatliga (men snygga) tyska soldaterna var gråa och japsarna var gulbruna (och fula). Fransmännen hade förmodligen redan kapitulerat, för några sådana i plast kunde man inte köpa i leksaksaffären på Torslanda torg. Mitt minne sviker mig när det gäller de ryska soldaterna… kanske var de grå i en annans nyans jämfört med tyskarna.
England var också bra. Det var från de här båda länderna, USA och England, som all bra musik kom också. Tysk, japansk och rysk musik var ett skämt. Fransk musik fanns inte, de måste ha bränt sina elgitarrer och musettedragspel när de kapitulerade.

Bredvid Scotland Yard låg två vinylskivor, den ena, Ozzy Osbournes The Ultimate Sin, hade vi precis lyssnat på. För säkerhets skull hade vi spelat de två bästa låtarna: Thank God For the Bomb och Shot In the Dark två gånger i rad var. Henrik A beskrev ofta hur han blev nödig precis som han skulle släppa ned nålen på ett speciellt albumspår, denna manöver krävde viss koncentration som den minnesgode medelålders musikälskaren minns. När nålen var nedsläppt: *skraaap PUH* – och låten hade börjat spela avtog behovet och Henrik A kunde sluta att trampa av och an vid stereobänken.

Men nu lyssnade vi på U2:s skiva The Joshua Tree. Jag minns att det kändes högtidligt och en smula ”lärt” att lyssna till sådan musik. Låten Where the Streets Have No Name handlade om en stad i Sydafrika där gatorna inte heter något, förklarade Henrik A. Konstig sak att skriva en låt om, tyckte jag. Men U2 var, vad det anbelangade mig, engelsmän och engelsmän kunde det här med att skriva låttexter om märkliga ämnen. I bra städer hade gator alltid namn och i de bästa städerna hade gatorna och avenyerna nummer.

Jag vet inte varför den här eftermiddagen av lyssnade på det, skulle det visa sig, irländska bandet U2 dröjer sig kvar så envetet i mitt minne. U2 är inget band som någonsin legat mig särskilt varmt om hjärtat – det har snarare varit något av en sport att uttrycka sig nedsättande om dem.

Som jag minns det fladdrade de vita gardinerna i den lätta sommarbrisen, solen sken utanför fönstren, Bono sjöng om gator utan namn och vi tittade på kartan där gatorna visst hade namn.
Det framstår inte som mycket så här text, men i mitt huvud är det minnet av absolut lycka.