Amatörism utanför erotiken

Om jag minns rätt var det någon av alla kassörer i GAIS styrelse under det svåra grönsvarta 1990-talet, som syftande på sin företrädare på postens mindre lyckade arbete med de bevingade orden: ”Amatörism är endast att föredra inom erotiken”.

Rent generellt tycker jag att det är ett mycket adekvat påstående. Som musikälskare utsätts man emellertid ofta för att just amatörism hyllas i enlighet med rockmusikjournalistikens kanon. Band som spelar DIY punk, indie eller någon annan form av alternativ, nästan primal, musik hyllas ofta som autentisk, otyglad, fri och charmig.

Jag tillhör själv dem som ibland fallit tillföga och exempelvis hyllat Pete Dohertys crackrökiga mumlanden till ostämd gitarr, Television Personalities vingligt patetiska intellektopop för dagisbarn och inte minst The Pastels bedårande tafatta parfymerade kärleksbrev från Glasgow.

Men. Som Prince sa: ”Jag gillar musik av människor som kan spela sina instrument.”

Det är verkligen ingen självklar åsikt. Brittisk rockjournalistik i synnerhet och många av deras svenska efterföljare (Lokko, Häglund, Olsson, Gradvall, Strage) ledsagas fortfarande av de punkideal som sprängde sönder populärmusiken 1976.

Klassisk anglosvensk trendkänslig popjournalistiks största hatobjekt heter Frank Zappa. Det har sitt ursprung i tre faktum: Det första är det ofta citerade uttalandet från Zappa: ”Most rock journalism is people who can’t write, interviewing people who can’t talk, for people who can’t read.” Ett fruktansvärd provocerande uttalande för en numera väldigt medelålders – men tidigare ung, arg och ambitiös – journalistkår som svurit på att ta både den heliga rockmusiken (den som Bob Dylan och The Band en gång elektrifierade) och sig själva på absolut allvar.

Den andra orsaken är att Zappa drev med sina kollegor och med alla rockklischéer – i synnerhet de autentiska knarkkonstnärerna som brände sina ljus i båda ändarna – ofta på ett i överkant tramsigt vis. Trams har ingen plats i den heliga rockmusiken (såsom den är framförd av Neil Young).

Den tredje orsaken är att Zappa något paradoxalt kombinerade tramset med ekvilibristisk skicklighet. Hans musik var för ”svår”. Partitur, influenser från jazz och konstmusik, oändliga solon i märkliga tonarter är INTE koscher i handboken över världsomvälvande helig rockmusik (framförd av Bruce Springsteen & the E-Street Band).

När jag gick i ettan på gymnasiet älskade jag Frank Zappa. När jag gick i trean på gymnasiet hatade jag Frank Zappa. Så fort kan det gå – när man är ung och påverkbar.

Idag tycker jag att Frank Zappas instrumentala utsvävningar i traggliga gitarrsolon är helt okej – inte superspännande, men helt okej – hans tonsatta buskis är däremot mindre njutbar.

Men. Igen. Det var inte mina åsikter om Frank Zappa jag egentligen ville delge er. Vad jag ville skriva om var en alldeles charmant amatöristisk musiksaga: Den om de två unga lantbrukarsönerna Donnie och Joe Emerson som finansierade av sina föräldrar, bönderna, finansierade och spelade in en egen soul-LP i ett uthus på gården 1979.

Se den alldeles förtjusande sju minuter långa nygjorda filmen som skivbolaget Light in the Attic Records gjort när de nu återutger Donnie och Joes platta Dreamin’ Wild på cd, vinyl och mp3. (Är ni modernt snåla finns skivan även på Spotify.) Den person som inte har ett leende på läpparna när filmen är slut kör med allra största sannolikhet en vulgär tysk bil.