Det var med en lustfylld grimas som jag tog del av den synnerligen muntra nyheten att Maj Wechselmann tilldelas 2011-års Lenin-pris.
Lenin-pris, tänker ni, är hennes filmer så plågsamma att ta del av att de kan klassas som tortyr, därav tilldelandet av priset med namn efter en blodtörstig dikator?
Ja och nej. Mest nej. Jag har visserligen fortfarande svårt att vistas i Masthugget en längre tid efter att ha sett Wechselmanns enastående pekoral Hitler och vi på Klamparegatan, men att klassificera filmen som tortyr kanske är att gå lite långt.
Lenin-priset är ett pris instiftat av Jan Myrdal och i priskommittén sitter företrädare för Jan Myrdalssällskapets styrelse. Ett glatt gäng, får man anta.
Wechselmann är den tredje Lenin-pristagaren. Tidigare vinnare är religionsforskaren Mattias Gardell (2009) och Häcken-supportern Roy Andersson (2010). Jan Myrdalssällskapet är noga med att poängtera att deras Leninpris inte ska blandas ihop med det statliga pris som delades ut i Sovjetunionen för framstående insatser inom områdena vetenskap, litteratur, konst, arkitektur och teknologi mellan 1925 och 1935, samt, vartannat år från 1956 till 1990.
Istället är det sovjetiska Lenins fredspris, som varit förlaga för Myrdals pris, eller som det hette innan 1956: Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken.
När man instiftar ett pris för en kulturpersonlighet som granskat makten på ett uppkäftig och rättframt sätt kan det tyckas ologiskt att döpa det efter en person som telegraferat följande rader:
Kamrater! Kulakernas uppror bör obarmhärtigt slås ner. Hela revolutionens intresse kräver detta, ty nu pågår överallt den sista avgörande striden mot kulakerna. Exempel bör statueras.
1) Häng åtminstone 100 kända kulaker, rika män och blodsugare, men så att människorna säkert ser det.
2) Publicera deras namn.
3) Fråntag dem all säd.
4) Utse gisslan - såsom det utsades i gårdagens telegram.
Gör detta på ett sådant sätt att människorna på hundra versts avstånd ser, fruktar, vet och skriker: de stryper blodsugar-kulakerna till döds. Bekräfta telegrafiskt mottagandet av detta meddelande och verkställigheten.
Er Lenin.
P.S. Få fram några verkligt hårda män
Kanske är det hela ironiskt. I så fall skulle jag vilja föreslå några andra trevliga priser som den ”rika blodsugaren” Myrdal skulle kunna premiera kulturarbetare genom:
Pol Pot-priset
Eftersom den kambodjanske folkmördaren Pol Pot (som Myrdal tidigare proklamerat sin förståelse för) uppehöll en antiintellektuell linje där bildade människor var tvungna att förgöras (Hur vet man att de är bildade? De bär glasögon!) borde ett pris ges till Idoljuryn som konsekvent arbetar för att fördumma det svenska folkets musiksmak tills vi alla är överens om att Glassbilens signatur är den bästa popmusiken någonsin. I synnerhet då den framförs på ett utmanande vis av en 17-årig anorektiker med ruralt ursprung.
Hermann Göring-priset
Vem som är upphovsman till citatet ”Varje gång jag hör ordet ’kultur’ osäkrar jag min revolver” är osäkert. De flesta tror att det är Göring som sa det, men även Goebbles tillskrivs ibland citatet. Skrapar man lite på ytan verkar det dock ha sitt upphov i en pjäs(!) skriven av den övertygade nazisten Hanns Johst. Naturligtvis ska citat dock vara: ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning”, för som a l l a vet kan man inte osäkra en revolver. Nåväl. Nu känns Göring-priset som ett mer prestigefyllt namn än något Johst-pris.
Mitt förslag till Göring-pristagare är Bert Karlsson. Om sanningen ska fram – och här tryter min fantasi möjligen något – i stort sett på samma grundval som Idoljuryn bör tilldelas Pol Pot-priset. Dock är det odiskutabelt att Bert är en mycket värdig vinnare av priset.
Kim Jong-Il-priset (före detta Kim Il-Sungs sanningspris)
Tilldelas naturligtvis producenterna bakom Året med kungafamiljen. Alla komprometterande frågor om monarkins existensberättigande i en demokrati år på 2000-talet undviks på ett graciöst sätt. Vår monarks lilla amorösa utsvävning lämnas också onämnd i förmån för traditionsenligt korvstånkande. Genialiskt.
Nicolae Ceausescu-priset
Ett pris för megalomani och självförhärligande tilldelas med fördel Jan Myrdal själv. Att ägna sig åt en karaktärslös historierevisionism med den dunkla förevändningen att ändamålen helgar medlen, skänker Myrdal detta pris som varje hycklare över hela jordklotet slickar sig lystmätet om munnen vid blotta nämnandet av. Många har känt sig kallade men bara Jan har omsatt sina världsfrånvända teser i ett pris och sedan haft det oerhörda modet att tilldela sig själv priset. Oklanderligt.
No comments:
Post a Comment