I huvudet på jazzfunkaren

Känslan av att missa en möjlighet som aldrig kommer tillbaka. Jag kan den känslan väldigt bra. I lördags vältrade jag mig i den även om det jag missade inte var något direkt livsavgörande – inte ens med min fatalistiska världssyn.
Charlie Kaufman var i Göteborg. Han har tilldelats Honorary Dragon Award som ges till inspirerande filmskapare. Charlie Kaufman är inspirerande. Sällan har ett pris var mer välförtjänt. (Hade jag fått bestämma hade Charlie Kaufman vunnit alla Oscars för bästa manus varje år, även de åren han inte är aktuell med en film – kanske i synnerhet de åren eftersom han saknas allra mest då.)
Han har skrivit manus till en handfull av de bästa filmerna som någonsin spelats in: I huvudet på John Malkovich, Adaptation (jag älskar Adaptation), Eternal Sunshine of the Spotless Mind (den älskar jag ännu mer) och Synecdoche, New York.

När han var i Göteborg höll han en masterclass i manusskrivande. Jag var inte där. Jag var INTE där. Fan.

Filmfestivalen är… inte riktigt min grej. Filmfestivalen är en brosch av kulturellt kapital man bär på rockslaget. Charlie Kaufmans filmer är något helt annat, långt ifrån svartklädda filmnördar med en Le Monde under armen en fäbless för asiatisk pedofilifilm. Charlie Kaufmans är en handfull manusförfattare som med rätta kan kallas geniala. Det passerar knappast en dag då jag inte fantiserar om att skriva något som åtminstone är en tiondel så bra som manusen till ovan nämnda filmer. Om Charlie Kaufman ägnat sig åt popmusik hade han varit större än Lennon och Dylan tillsammans. Hade han varit konstnär hade han nämnts i samma andetag som Picasso, Matisse och Hopper (inte för att de så ofta nämns i samma andetag). Hade han skrivit böcker hade de förmodligen sålt åtminstone en femtedel av vad Stieg Larssons böcker säljer… i Mälardalen.

Min vän Erik går ytterst sällan på konserter. Han vill inte dela upplevelsen med idioter. Okej, jag hårdrar det nu, men jag tror att det är där skon klämmer. Jag försöker trösta mig med att jag slapp dela Charlie med idioterna när jag inte var på Draken och tog del av hans masterclass.

Precis som all relevant kultur ger hans filmer känslan av att du, just du som tittar är den enda som verkligen förstår.
Nu får jag gå och se Mike Leighs nya film Medan åren går istället. Mike Leigh är inget geni. Han är bara rätt bra. Mike Leigh är Young Disciples där Charlie Kaufman är Miles Davis, för att tala musikspråk.