Take me back to Dear Old Blighty

Hur genialiskt är det inte med ett reseprogram som får dig att inte vilja resa? Som får dig att vara tacksam för att du sitter i en soffa i ett civiliserat land långt från diarré (förhoppningsvis), inälvsmat (återigen: förhoppningsvis) samt äckliga småkryp (nej, inte Peter Settman) och tittar på tv.

Karl Pilkington är The Office- och Extras-skaparna Ricky Gervais och Stephen Merchants ”kompis”. I ett flertal podcasts har komikerparet tagit in sin vän som utan att anstränga sig det minsta levererat filosofiska utläggningar som pendlat som vore de framgrunnade av i ena stunden en antik grekisk filosof och i nästa en väldigt ensam sjuåring i ett hyreshus i Manchesters tristaste förorter. Karl Pilkington är ingen skådespelare. Han spelar inte sina repliker, han skriver dem inte heller. Ingen hade kunnat skriva dem. Inte ens Ricky Gervais.

Jag har precis tittat på reseprogrammet An Idiot Abroad på dvd, där Gervais och Merchant skickat ut sin vän i världen för att besöka världens sju underverk. När Pilkington ställs inför Kinesiska muren kan han för sitt liv inte förstå vad som är så märkvärdigt med den: ”Den restaurerades under 1950-talet och sedan under 1980-talet, den är alltså inte ens särskilt gammal. Den sträcker sig visserligen mil efter mil, but so does the M6 (motorvägen) and it gets the job done better.”
Storögt blir också Karl vittne till hur de offentliga toaletterna i Kina saknar dörrar till båsen, bakom en vägg finns bara ett hål i marken att huka över. När Karl kommer in gör två restauranganställda sina behov, den ena medan har tar emot en beställning på telefonen vilket får honom att utbrista: ”I’ll never order the King Poo chicken again”.

Idén är lika enkel som genial: Skicka en Little Englander ut i världen och låt honom förfasas över det annorlunda, det illaluktande och det obekväma. Han kommer inte lära sig någonting, vi som tittar kommer inte lära oss så värst mycket, men vi kommer att vara oerhört tacksamma över att vi bokade semestern i Skagen i år igen, och inte som Karl Pilkington ska spendera ett par dagar i Amazonas regnskog spelandes fyra-i-rad med ett stamfolk på väg till Machu Picchu.

Det ÄR enkel humor och det levereras en hel del till synes billiga poänger då det inte direkt målas med de fina humoristiska penslarna. Men det är också humor nästan helt utan åldersgräns – programmet appellerar alltså inte i första hand till demografin män mellan 25-40 som ”jobbar media” på Södermalm, det är alldeles för få referenser till abstrakta poporkestrar för att så ska vara fallet.