Neil. Tennant inte Young.

Kurt Cobain sa en gång att all rockmusik är homosexuell. Länge tyckte jag att det här uttalandet bara var en spekulativ floskel. Men på senare tid har jag börjat förstå, åtminstone tror jag det, vad Kurt menade.

Anledningen till att jag hade svårt att ta Cobains uttalande på allvar var det faktum att mycket rockjournalistik är så uppenbart heterosexuell. Rocken, eller popen, måste klä sig i flanellskjorta med upprullade armar och motorcykelboots för att tas på allvar hos många rockkritiker. Antagligen för att det är så som rockkritikerna själva velat klä sig efter 25-års ålder, men inte riktigt vågat. Den heterosexuella rockens fanbärare: Bruce Springsteen och Bob Dylan (i Sverige naturligtvis Ulf Lundell och Plura) är inte bara stilikoner, utan också de som dikterar hur rocklyriken ska skrivas. Man ska tråna efter paranta damer vars trosor nonchalant hänger i kaktusen efter ett stormigt one-night-stand eller tjejerna som kammar sig i Cadillacens backspegel under ett stopp på bensinstationen.

Popmusik som inte har tredagarsskäggstubb, eller ens körkort, och därmed kan klassificeras som ”gay” kan, enligt musikjournalistkanonen, ha vissa kvaliteter: Den kan vara dansant, livsbejakande jubilatorisk och svängig, men aldrig djup, autentisk eller ”nära”.

När Polarpriset delas ut är det nästan alltid manliga artister som bär sin heterosexualitet på skinnjackskragen som premieras. Bruce Springsteen, den amerikanska arbetarklassens Poet Laureate och Bob Dylan den amerikanska medelklassens, har båda annekterats av en europeisk heterosexuell medelklass. Det är vad de sjunger om som är viktig, vuxen och väsentlig poplyrik. Sådan som är sprungen ur en bredbent hållning och ett ohälsosamt förhållande till På drift.

Det skulle behövas en avhandling för att bena ut vad begreppet gubbrock egentligen innefattar. Vissa använder begreppet som ett skällsord, andra ser det som en tydlig kvalitetsmarkör. I stort sett all musik som görs av män äldre än 25 år (och en hel del kvinnor också) har någon gång klassificerats som gubbrock av någon förståsigpåare.

Något paradoxalt i det anglofila och USA-fientliga Sverige så är den heterosexuella normrocken alltid amerikansk. Engelsk rock är för fjollig och pubertal. Det är bara amerikanska män i motorcykelboots som kan göra en riktigt fläskig platta om känslorna efter den tredje skilsmässan. Tårar i ölen och öde motorvägssträckor på flykt från sin sorg och kvinnan som kammar sitt hår i någon annans backspegel.

Vad Kurt Cobain beskrev var förmodligen den förälskelse unga män projicerar på rockhjältarna på affischerna i pojkrummet. Ju mer stjärnorna juckar med mikronstativ, kråmar sig med putande läppar och sprider sexuella anspelningar blandat med orgastiska stön desto mer älskas de av annars heterosexuella tonårspojkar, som ser ett karriärsval med ett böljande hårsvall.

Ni tror väl inte i er enfald av Polarpriset någonsin kommer att delas ut till någon blek, självironisk och sexuellt ambivalent person med påskliljor i bakfickan, vars texter verkligen betyder något, när det finns så många motorcykelboots därute att slicka?