En omväg via Milano

Det vore lite konstigt om den här bloggen helt plötsligt blev en modeblogg, eller hur? Jag har liksom – how to put this – ”lite för kraftig benstomme för att vara modeintresserad”. Och jag är inte heller särskilt modeintresserad. Däremot är jag ganska stilintresserad. Kläder med stil blir aldrig omoderna. Det är liksom aldrig mer eller mindre inne med rutigt, randigt eller marinblått och mossgrönt i stilvärlden.


Det finns en ganska vedertagen sanning om män och kvinnors klädshopping. Kvinnor köper kläder som de tycker är snygga, män köper vissa märken, som de någon de senaste tio åren bestämt sig för gör snygga kläder.

När jag kollar kläder på nätet så browsar jag olika klädmärken. Det här är lite stört. Det är en märkesfixering – men den behöver inte nödvändigtvis vara de dyraste märkena. Under tidigt 90-tal var Fred Perry-pikéer, Ben Sherman-skjortor och – i något mindre utsträckning – Lonsdale-munktröjor något man nästan var tvungen att åka till England för att lägga vantarna på . Åtminstone till Stockholm – vilket av förståeliga skäl var plågsamt för alla inblandade.

Nu kan man köpa Fred Perry på MQ. Det gör att ett varumärke devalveras, inte riktigt som när Chevrolet började bygga gräsliga småbilar – men nästan.

Som en svårt Dorian Gray-skadad person kan jag inte låta bli att nämna de klädmärkena som jag tycker är bäst på att göra herrkläder (i väldigt varierande prisklasser):
Brooks Brothers, Acquascutum, ONETrueSaxon, American Apparel, Polo Ralph Lauren, Samsöe&Samsöe, Duffer (tillbaka på jdsports.co.uk), Faconnable, Sergio Tacchini,  Henri Lloyd, Hackett och Clark's.

Jag vet inte riktigt vad jag vill att ni ska göra med den informationen. Kanske printa den och hänga upp den inramad ovanför er huvudkudde. Annars kan ni hålla den emot mig och ha som trumfkort någon gång ni vill dra upp något pinsamt som jag har gjort.

Kjamiz,
H