Death by floskelklubba

Det här med att leva i nuet – vilken bullshit det är. Hela vår tillvaro är ju uppbyggd för att inte leva i nuet. Att leva i nuet är att inse att vi arbetar sisådär elva månader om året, att vi spenderar fem av sju dagar i veckan på arbetet – åtminstone de användbara timmarna. Att alla vi känner och älskar en dag kommer att dö. Att människor i detta nu får dödliga sjukdomar, lemlästas, fråntas sina rättigheter, våldtas och lyssnar på E-Type.


Det är obegripligt hur lejonparten av oss skulle orka med att existera om det inte var för sången, för matchen, för semestern, för fyllan, för helgen, för den där fantasin – den där du börjar arbeta på en oljeranch i North Dakota.

Eller är det pensionen vi ska drömma om? En trädgård att påta i medan ryggen värker och vi får gå upp och kissa tre gånger per natt. Vi män då. Om vi lever.

När vi sitter på jobbet (förutsatt att du sitter och arbetar) – exakt vad är det du ska leva i medan du stressar? Du ska leva och INTE stressa – är det det som är poängen? Men om jag lever och inte stressar så hinner jag inte göra det som jag måste göra och då får jag minsann – pun intended – veta att jag lever.

Nej, vi måste leva mindre i nuet. Det har religionen lärt oss sedan tusentals år tillbaka. Det säger heroinistens ögon i Vasagatans tunnelbaneuppgång (den mitt emot Nordic Light). Det säger chefen och politikern och varenda jäkla krogkö i varenda tragisk svensk stad.

Musik, film, tv, sociala medier, böcker, tv-spel, datorspel, glossiga magasin, reklam. Mindre nu. Helst inget alls.
Arbete, projekt, styra upp, renovera, make-over, proaktivitet, ta höjd, spekulera, planera, spara.
Inget nu. Bara sedan.

När?
Vet inte.
Var?
Någon annanstans! Inte här!
Hur?
Vadå? Carpe diem för fan.