Tidpunkten borde ha varit sent 1988 (Per?)
Jag minns inte om bandet hade något namn vid den här tidpunkten. Kanske hette vi Elwin Band efter bandets grundare David. Jag minns inte alla namnförslag som florerade efter inspelningen av demokassetten, men ett var Pleasures Of Flesh… Vad visste vi om sådant? Inte så mycket, inte jag i alla fall, men vår juvenila sexfixering skulle bli värre.
Vi utökade vår coverrepertoar med låtar av Rolling Stones, Kiss och Thin Lizzy. Vid det här laget hade vi bytt namn till Jelly Roll. Jelly Roll var sydstatsslang för samlag (Jelly Roll Morton var en New Orleans-född färgad jazzpianist som upplevde en viss popularitet under 1920- och 1930-talen, han dog i sviterna av ett knivslagsmål 1945 – 55 år gammal.) Det är troligast att namnet var taget efter genomläsandet av det amerikanska slanglexikon som min far ägde, kanske spelade det också in att John Sykes kortvariga band Blue Murder döpt en låt till Jelly Roll på sitt självbetitlade debutalbum från 1989.
Den första egna låten vi skrev, i alla fall den första jag var inblandad i, döptes till Sea of Pussy. Ni kanske märker ett mönster här? Jag stal titeln från en intervju med Gene Simmons från den amerikanska hårdrockstidningen Faces, som jag hade prenumererat på i några år. På frågan om vad han gjorde på sin fritid svarade Kiss-bassisten, på bilden som ackompanjerade intervjun utklädd till sjörövare, ungefär att han ”tog de sedvanliga simturerna i havet av kvinnliga könsorgan som både fritid och turnerande erbjöd”.
Jag undrar varför det slog an en sträng hos mig?
Den första textraden i låten löd:”Tequila drinking woman playing hard to get / If you get really close, you can smell it on her breath”. Som hyfsat erfaren låttextförfattare måste jag säga att det ofta är första textraden som avgör hur “lyckad” en låt blir, eller åtminstone hur enkelt det går att färdigställa den. Jag var, needless to say, oerhört nöjd med den första textraden till Sea of Pussy. Resten av texten och musiken gick väldigt fort att skriva och jag minns hur vi repeterade den för första gången i ett skyddsrum med vansinnigt högt och vasst ljud några radrahusområden bort, innan vi till slut ordnade replokal vid Torslanda (gamla) flygfält.
Sea Of Pussy var inspirerad av det som på 80-talets sista hälft kallades för Sleazerock: band som Guns N’ Roses, Bullet Boys, Faster Pussycat, Poison och Cinderella med flera. Ekan var en stor vän av det brittiska bandet Dogs D’Amour. De var lite för europeiskt dekadenta för mig. Vi var också djupt hänförda av 70-talsförebilder som Kiss, Aerosmith och Alice Cooper.
Alla i bandet hade lyssnat på (hård)rock under lejonparten av 80-talet och ungefär samtidigt som 80-talet övergick i 90-tal hade den lite mer pretentiösa delen av (hård)rocken gjort sig påmind. Vi gillade Queensrÿche, King Diamond och ett alldeles oerhört stelopererat band vid namn Fates Warning, vissa av oss hade till och med börjat lyssna på Frank Zappa och neonklädd japansk racerjazz.
I övergången mellan bredbent cockrock till chalmeristisk uppvisningsmetal bytte vi senare namn till det helt opretentiösa bandnamnet Betrayed Martyrs Society (Dei Gratia). Ju mindre som sägs om det bandnamnet desto bättre. Tyvärr måste jag väl erkänna att jag var hjärnan bakom det.
Min bästa kompis Bjätn hängde ofta med oss i replokalen. Det var oklart om han aspirerade på att en dag bli medlem, om han såg sig som någon slags manager eller om han ”bara” var vårt största och enda superfan.
Vad som är ställt bortom allt tvivel är dock att han spelade en väldigt stor roll i bandets utveckling (eller inveckling, som skämtaren i mig gärna vill skriva). Jag och Björn (ja, det var ju så han hette, heter för guds skull! Det var hans namnteckning som såg ut som ”Bjätn”) hade spenderat väldigt många timmar på övervåningen till hans föräldrars gula radhus på Runslingan med att lyssna på musik. Björns musiksmak var minst lika spretig som min egen, han hade introducerat mig för Prince, jag hade introducerat honom för… eh… Jason Becker.
Anyhow, Björn var väldigt inne på flummig 70-talstintad musik. Jag hade en, som jag själv tyckte genialiskt jazzig ackordföljd med tre ackord som nästan, nästan skulle ha platsat på Tommy Bolins skiva Private Eyes. Björn, som aldrig riktigt orkade lära sig spela ett instrument ordentligt, men gjorde tappra försökt på gitarr, saxofon, keyboard, bas och sång, tragglade de tre ackorden på sin röda Yamaha-gitarr med fyra strängar och hade till slut skrivit verserna till en låt som vi döpte till Mr. Brown’s Purple-Clouded Utopia.
Vi tog den till replokalen och hade till slut sytt ihop en låt vi var väldigt nöjda med. Verserna beskrev hur nämnde Herr Brown byggde olika saker med hjälp av, vad jag bara måste anta var illegala farmaceutiska preparat, exempelvis byggde han ett flygplan av sina drömmar: Något som mig veterligen inte är möjligt. I refrängen håller Herr Brown på att störta och det är av största vikt att ”vi” hjälper honom ”över berget”. Tunga liknelser, ey? Sedan innehöll låten också ett hårdrockigt stick där Ekan (som sjöng) ställde sig frågande inför Herr Browns bedyrande att han inte hade något fuffens för sig. Why, why, why?
Vi hade vid det här laget (våren 1990? Per?) anmält oss till Göteborgs-Postens rockbandstävling Rocklaget. Vi skulle spela på hemmaplan, i Torslandahallen. Alla medverkande band skulle spela två låtar: En valfri (vi valde den som vi upplevde det djupt hittiga flumjazz-låten om Mr. Brown) och ”en egen” version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash. Alla band skulle alltså spela Jumpin’ Jack Flash. 15 band i 15 olika deltävlingar…
Vi la inte så mycket krut på vår version av Stones-klassikern, vi repeterade mest låten rakt upp och ned så nära originalet vi kunde – vilket inte var särskilt nära, misstänker jag idag.
För egen del hade jag skaffat en alldeles gräslig spräcklig flermönstrad orange-blå-röd-grön skjorta som jag tyckte var kattens potatis. Dessutom skulle jag ha Björns storasysters utsydda Levis-tjafs, med insytt paisleymönster, som jag på något sett lyckades åla mig in i . (Tro nu inte att Björns storasyrra var något annat än en Supervixen. Det var jag som var smalare då, en liten stund.) Till den anrättningen bar jag gråsvarta cowboyboots. I plast. Inköpta i – tror jag – Arizona, eller möjligtvis Tijuana. *Bli imponerade av min beresthet*
Erik J som sjöng hade bruna cowboystövlar (i läder, lyllos honom), blåjeans och en svart skjorta med Poison-albumet Open Up And Say… Ah-omslaget på ryggen. Vad trummisen Per, gitarristen David och bassisten Mattias bar för kläder minns jag inte. Förlåt. Kanske något i beige?
(Per, vår trummis, hade i alla fall året efter då utfallet av vårt framträdande i Rockslaget blev mer framgångsrikt, en svart Helloween-t-shirt på sig. Helloween är (var?) ett tokfnurrigt hårdrocksband från Tyskland. TYSKLAND – GODDAMMIT!)
Världen var helt enkelt inte redo för Jelly Roll. Vi gick inte vidare i tävlingen, till vår förvåning. Men världen var skulle bli en aning mer mottaglig för Betrayed Martyrs Society… okej då… (Dei Gratia). Under året som gått hade David slutat i bandet. Jag misstänker att han sparkades ur bandet, men jag har alltid varit alldeles för feg för att vara med vid sådana tillfällen som när medlemmar sparkas ur band så jag minns inte helt säkert. Bandet var i alla fall nu en kvartett.
I Rockslaget 1991 slapp vi att spela någon Stones-låt och man fick, om jag minns rätt, spela inte mindre än tre valfria låtar. Vi körde på en tydlig bajsnödig linje med vissa pseudolitterära förtecken. Vår öppningslåt hette To Be Or Not To Be(!), följd av Strawberry Jam (med text av Erik J, den handlade om hur Erik J spelar basket bakom en livsmedelsaffär i Karlskoga!) och avlutade med det hejdlösa pekoralet Snowdrops From A Curate’s Garden (titeln var stulen från en novell av den brittiske ockultisten Aleister Crowley).
Ovan musikhistoriska triumvirat fick oss att gå till semifinal i Rockslaget! Erik J fick en stor färgbild GP:s fredagsbilaga Aveny! Hela bandet var med på en mindre svartvit bild! Bildtexterna hamnade fel så vi fick personnamnen från de andra bandet som gick vidare medan de hette våra namn! Jag hade bruna förkorta manchesterjeans, Pat Metheny-tröja och märkliga beiga clownskor i mocka! Per hade Helloween-tröja (Grrrrr)! Mattias hade en keps! Erik J hade en röd rökrock på sig! Astufft!
Semifinalen spelades i natursköna (läs: deprimerande) Flunsåsparken ett misslyckat Johan Lind-inlägg från Rövbergsvallen på Hisingen och jag minns att min klasskamrat John efter spelningen var mest imponerad över att vi hade en sångare som ”skällde ut Gud” genom att hytta med näven mot himlen och gestikulera för sig själv på en tjackpundares vis. Prettorock kräver, som ni förstår, lite teater. Jag minns det som om vi gjorde en fantombra spelning men vi gick inte längre i tävlingen till vårt stora förtret. Men vi tänkte inte låta oss nedslås.
Vad göra? Vi beslöt oss att bli en kvintett igen. Jag ville rekrytera Torslandas fräsigaste katt: Mannen med den motivlackade Ibanezen, rockdoktorn bakom mästerverket Blues Band Train, The One And Only – Roffe Riffgren, also known as Bergsklättraren, Bergolf, Roffsépop, Poppe, (Gamle) Bösen(dorfer), Fritz och Freddan. Kärt barn har många namn. Jag vet inte hur, men vi lyckades ”kuppa” till oss Fredrik från hans dåvarande band Dr. Roxx.
Nu fanns det inte längre något som kunde stoppa oss! Vi skulle rocka röven av hela tre personer på Kias kulturkafé i Landala bland mycket annat.
Fortsättning följer (troligtvis).
No comments:
Post a Comment