The Sound Of Young Torslanda, del tre

Alla musikgrupper som gått igenom medlemsbyten har en sättning som är mer klassisk än de övriga. En sättning som lyckades konservera essensen av vad bandet i efterhand skulle komma att kommas ihåg för. Ibland är det ett självklart val som Deep Purple Mark II (Gillan, Blackmore, Glover, Lord, Paice – även om jag personligen alltid har föredragit Mark IV med Coverdale, Bolin, Hughes, Lord och Paice), ibland är det mer omtvistat bland fansen: så som *ehrm* fallet är med Saliva.

I hårda omröstningar på diverse obskyra fanforum på nätet (försök inte googla dem, de är stört omöjliga att hittatom man inte bjuds in till att bli medlem.) har sättningen med Berggren, Landgren, Strömberg, Norinder och Edberg vunnit en knapp seger som den mest prominenta.

Med det i rocksammanhang oortodoxa soundet från en bandlös bas och med Patrik sångmässiga resurser kunde vi första gången realisera drömmarna om att göra originell och hyfsat kompetent framförd musik. Om trummorna fortfarande tillhörde den tekniska hårdrockens domäner, basen snuddade vid jazz och sången var av croonertyp lät vi gitarrerna löpa mellan ett flertal genrer. Ibland blev resultatet ganska lyckat, som i Twinsoul Lulu, en låt med flageoletter, ”elefanten”, buskis, rök, eld och zigenarjazz. Idén till kakofonin i Twinsoul Lulu kom efter att en person på min och Eriks skola förklarat genialiteten hos det förfärliga amerikanska bandet Sonic Youth: ”De slår på gitarrerna med trumpinnar!, proklamerade han storögt. Vi slog inte på gitarrerna med trumpinnar men vi ville att låten skulle bestå av övertoner, rytmiskt skrapande och svajarmsexcesser från den motivlackade Ibanezen.
Sedan tidigare hade även gitarrpop-influenser smugit sig in i musiken, till en början anmärkningsvärt nog mest i sångtexterna där man kunde hitta stölder från Jane’s Addiction, Afghan Whigs och Morrissey/The Smiths om man brydde sig om att leta efter dem (det gjorde ingen), tyvärr irriterande ekiperat i den äktsvenska brådmogenhetens illgula gallonbyxor.

När vi styva i korken skickade in anmälningstalongen (får så gick det till 1994) till årets Rockslaget var det med ambitionen att framföra tre egenkomponerade låtar som skulle få folk att tappa hakan.
Planen var att gå ut hårt med Twinsoul Lulu, där vi lät det improviserade krocka med passager som var strikt arrangerade – med preussisk precision.
Nästa låt Coming Home Being Good, med titeln stulen och översatt från svenska från en pjäs som hette Kommer hem och är snäll av Mattias Andersson – Dock inte den Mattias ”Bobby Bb” Andersson som tidigare hade trakterat basen i bandet, skulle förvirra publiken ytterligare genom tvära kast mellan finskt dansbandsgroove och john-zornsk grindcore och en text om präster, prostituerade och en inneboende tomhet. Väldigt gymnasialt, thanks for asking. Efter att de här två låtarna, åtminstone i våra sinnen, spridit en pandemi av mentalsjukdom i publiken, skulle vi avsluta med en skenbart oironisk och lättsmält funkpop-karamell med helt vanlig kärlekstext: Making Annie Glad.

Vi stegade in på scenen (i Torslanda, eller var det i Tuve? Backa?), med all den falska självkänsla en elgitarr runt halsen och ett par Dr. Martens kan uppbringa. Jag har inget minne av hur spelningen i sig gick men jag tror att juryn var tvungen att låta oss gå vidare, om inte på grund av vår originalitet (som vi själva trodde) utan på grund av vår målmedvetenhet.
Vår semifinal hölls återigen i Flunsåsparken, i dagsljus. Jag minns inget förutom att Fredrik hade bråttom tillbaka till det militära, efter vi hade uppträtt. Men vi gick vidare och vi blev solbrända för det den första riktigt varma soliga vårdagen. Vi skulle spela på Lisebergs stora scen. Vi skulle ro hem hela skiten. Alla andra band lät ju som Freda eller var Pearl Jam-coverband. Klart som fan att vi skulle vinna! Vi skulle även få spela in två låtar i Ace of Base-studion i Gamlestan. Sweet. Kanske kunde vi passa på att nita Joker medan vi var där?

Tävlingens andra semifinal hölls i Slottsskogen. Ett återförenat Jelly Roll klädde sig i Sergent Pepper-kostymer från Göteborgsoperans kostymförråd, alla utom den ene – sure – gitarristen. Deltävlingen hade svepts hem med enkelhet.
I Slottsskogen följdes två Saliva-rejectade låtar Estocolmo Está Meurto och The Sunshine Song av en furiös version av en gammal goding: Sea Of Pussy. Publiken var i extas. Eller inte. Men vi var bra. Det är jag nästan säker på. Ekan skällde ut gud på gammalt fint manér och David snörpte med munnen som en brunstig Paul Stanley. Men det räckte inte till Liseberg. Obegripligt nog. Jag antar att juryn fortfarande 2011 skäms över sitt felbeslut.

I nästa del spelar Saliva på Lisebergs stora scen! Erik N uppträder på ”Arbetareteater” endast iklädd snickarbyxor och newagesmycke!
Väl mött då.