Sacha

Ytligt betraktat framstår möjligtvis Sacha Baron Cohens två mästerliga karaktärer Borat och Brüno som enkla humorskapelser vars rolighet ligger i plumpa rasistiska respektive homofoba utspel. Har man inte sett den briljanta tv-serien Ali G in da USA eller filmerna om den kazakstanske journalisten och den det österrikiska modelejonet är det ganska enkla slutsatser att dra.
Skrapar man lite på ytan, så lite som att bara se filmerna, inser man ganska snart att rasismen och homofobin är verktyg för att få de vanliga människorna , de som är omedvetna om att Borat och Bruno är påhittade karaktärer, måste förhålla sig till. Smygrasism och homofobi avslöjas, kläs av och mekanismerna bakom ifrågasätts. Det sker, kanske orättvist, på smygrasisters och homofoba människors bekostnad. De hängs ut – rakt upp och ned, i all sin inskränkthet och all sin vanlighet.

I Bruno arrangerar huvudpersonen en audition för konstnärliga filmer för barnskådespelare. Barnen företräds naturligtvis av sina föräldrar. Föräldrar som är så måna om att deras barn ska lyckas få in en fot i nöjesindustrin att de bland annatsvarar jakande när Bruno frågar om barnen kan tänka sig att handskas med trotyl och klä sig i naziuniform körandes ett judiskt barn i skottkärra på väg till en ugn.

Är det roligt?
Ja, det är det, roligt och vansinnigt hemskt naturligtvis.
Är det att göra sig rolig på någon annans bekostnad – är det till och med att dra desperata människor i smutsen?
Tveklöst.
Är det ett intressant sociologiskt experiment som är betydligt ”viktigare” än Amelie från jävla Montmartre eller valfri film av den där hejdlöst överskattade klyschriddaren Pedro Almodóvar?
Utan att blinka.

Visst är filmerna om Borat och Bruno en djupdykning i exhibitionism av vår generations största fysiska komiker – scenen när han utför fellatio på en imaginär avliden Milli Vanilli-medlem framför ett förbryllat new age-medium är gonzohumor på Mount Everest-nivå, men det är framför allt som skarpsinnig debattör på undercoveruppdrag att konfrontera allvarliga sociala problem som Baron Cohen verkligen imponerar. I alla scener, oavsett hur lösryckta eller sökta, fastnar skrattet i halsen och vi är allt som oftast tvungna att ifrågasätta fastställda normer – och oss själva.

Förmodligen är Baron Cohen så känd att han inte kan ro i land ännu en film av de typer som Borat och Bruno är. Jag sörjer faktiskt det här faktumet något alldeles oerhört. Visst är igenkänningshumor roligt när det görs med fingertoppskänsla, men någonstans börjar oförarglig arga-lappen-humor och stand-up-komikers iakttagelser över vad som är typiskt manligt respektive kvinnligt kännas oerhört menlöst. Ingenting är dessutom värre än konst som är ”lagom” upprörande.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot Baron Cohens gestaltning av Queen-sångaren Freddie Mercury. Det känns som en ypperlig casting att ge honom rollen, men, Queens musik har alltid gett mig klamydia på trumhinnan.