Born To Lose, Live To Win

När man bloggar i synnerhet, eller ger uttryck för åsikter i allmänhet, tar vissa det man säger som om man försöker sig på att inskränka deras frihet att tycka som de gör – att man skulle försöka övertyga dem om att deras åsikt inte är lika mycket värd som den som man publicerar, oavsett hur obetydande forumet är.

Vissa tycker att mina åsikter om exempelvis Coldplay är roliga. Andra blir, har jag förstått, provocerade och tycker att jag ägnar mig åt någon slags pubertalt missriktad snobbism.

Det andra påståendet är troligtvis sant. Men det är läsaren som värderar hur viktigt det jag säger är.

Ingenting provocerar människor så mycket som när de upplever att någon säger till dem hur de ska vara.
Jag behöver bara gå till mig själv här: Jag hatar att behöva anpassa mig till ramar som andra människor satt, människor med andra åsikter än jag.

I gaiskretsar har det den senaste tiden rasat en diskussion om att få med de slapprövade människor som gärna kallar sig gaisare (och gnäller lite skönt och ojar sig när GAIS förlorar) men inte sätter sin fot på arenan när GAIS spelar, att besöka Gamla Ullevi lite oftare.

I år är nämligen inte GAIS riktigt att känna igen – hittills i alla fall, är bäst att tillägga. De är ett allsvenskt topplag och spelar åtminstone på hemmaplan ett sprudlande underhållande och vägvinnande fotboll. På lördag har halva säsongen spelats och fram till den matchen har GAIS bara släppt in tre mål på hemmaplan – samtliga på straff, varav två mot gnälliga gnällbönderna från Borås.

På lördag möter GAIS det ännu mer otippade topplaget Gefle i vad som inför säsongen alltid är en av de tråkigaste hemmamatcherna (trots att GAIS brukar vinna mot Gefle på Gamla Ullevi). Men nu på lördag är det alltså ett toppmöte. Gaisare som går på matcherna vecka in och vecka ut har nu försökt att tjata med sig slappgaisare för att se den här matchen, och i förlängningen fler matcher.

Den väldigt konkreta orsaken är inte att håna de grönsvarta latrövarna utan den här: Om inte GAIS ökar sin hemmapublik markant kommer de inte ha råd att vara ett fortsatt topplag, utan är snart där på plats elva i Allsvenskan igen med hotet att degraderas hängandes över huvudet varje säsong.

Fotbollslaget GAIS har – för första gången på år och dar – presterat. Nu är det dags för oss som kallar oss gaisare och som älskar att vältra oss i ett vackert förlorarskap som ett supporterskap till klubben har inneburit att dra vårt strå till stacken om vi vill sluta lida. Och det vill vi. Hoppas jag. Förlorarskapet borde stå varje gaisare högt upp i halsen nu.

OM du läser det här och känner att du kanske håller på GAIS. Passa på att gå på lördag. Är du fortfarande osäker? Okej, skicka ett e-mail till mig snarast så köper jag biljetten till dig. Det gäller inte dig Åke. Det gäller Henrik W, Daniel W, Jonas A, Martin H, Sara B, Christian B, Peter J, Johan N, Jens F med flera. Även om jag vet att de flesta av er INTE läser min blogg.

I vissa läger har det här stött på patrull. Det har upplevts som att villkoren om hur man är en ”riktig gaisare” dikteras av en liten grupp renläriga – för att inte säga gammelkommunistiska – gaisare.
Jag vet inte jag. Man kan välja att ta åt sig olika saker. Gruppen gaisare är en av de minst homogena grupper jag känner till, men jag har å andra sidan ett ganska uppenbart inifrånperspektiv.

Men en sak är oerhört säker: Ni gör vad ni vill: Vill ni inte gå på matcherna så gör inte det, fortsätt som nu. Men gnäll inte över att GAIS missade tåget när vi möter Ljungskile i Superettan om några år igen.

För att gjuta olja på vågorna ska jag undvika att komma med högljudda åsikter om musik, fotboll, tycke och smak på den här bloggen under åtminstone en månad.

Juli kommer bli en ljuv ljus semestermånad med glada upbeat-inlägg och allmänt dilledall av gravt fånig karaktär.