Här kommer lyckan för hundar som oss, sjöng Håkan Hellström. Jag vet inte om han också tyckte att hunden är det djur som verkar mest lämpat att vara lyckligt.
Om man oroar sig på förhand för saker som (kanske) kommer att hända så förlänger man plågan. Å andra sidan verkar det inte särskilt tilltalande att väckas ur sin aningslösa slummer av sirener och insatsstyrkor.
Att älska och bli älskad. Men sådana värden betyder jack-shit om vi ska bygga ett samhälle där resultaten av vår kärlek ska förvaltas. Vi behöver arbeta mer! Vi behöver öka sysselsättningen! I en ovetenskaplig enkät på gp.se ställdes för någon vecka sedan frågan: ”Vill du ha ett nytt jobb?” Resultat: ”Ja, nu!” – 76 procent. ”Nej, jag trivs” – 24 procent.
Det här säger något. Något som ingen inom det arbetspolitiska området vill ta i med tång.
Vårt arbete måste vara lustfyllt för att vara meningsfullt. Menar jag verkligen det där? Ja! Ja, det gör jag. Och nej. Naturligtvis inte. Men jo.
I min interplano-kalender står det små förnumstiga citat längst ned på högersidan på varje uppslag. Ett för varje vecka. Oftast är det anmärkningsvärt innehållslösa och obegripliga japanska ordspråk av typen: ”Vad är en man som inte ser sin oxe som en persedel, men samtidigt kräver oxrullader av sin hustru när solen står som högst”.
Vecka 43:s floskel, av en man vid namn Otto Ludwig, har dock hällristats in i mitt medvetande: ”Många människor blir stressade av att behöva skaffa mer pengar för att ha råd att ta det lugnare.”
True talent will emerge, sägs det. Men det krävs nästan alltid ytterligare en talang: Att sälja sig själv för att talangen ska få tränga fram. Jag vill göra något jag tycker är roligt. Det är ju så jag gör mest nytta. Om jag inte gör mycket nytta vill jag inte göra någon nytta.
Får man säga så?
Nej.
För övrigt anser jag att John Dorans krönikor på Vice UK (viceland.com) är genialiska.
No comments:
Post a Comment