Så skulle man kunna ha inlett en text om den musik som påverkade vårt band från och med 1992. Men det vore naturligtvis direkt felaktigt då det skulle låta påskina att vi förstod ”skillnaden” mellan olika sorts knark. Än mindre att vi varit i närheten av det. Vi drack folköl från Nära dig-butiken vid Krysset och blandade Grovsnus i Gevaliakaffet.
Men vad den parodiskt rockklyschiga inledningen var tänkt att illustrera var att rocken inte längre var en avlägsen fantasivärld, befolkad av ouppnåeliga stjärnor. Människor i arbetskläder, kanske till och med shorts, kunde också rocka.
Grunge i form av Alice In Chains, en i grunden ganska ordinär hårdrocksgrupp, och hårdare Metal i form av Pantera drog snabbt riktlinjerna för hur nästan alla replokalsrockare i Göteborg skulle låta. Även i byggbaracken i Torslanda gjorde sig de här två banden påminda.
Vårt bands stora problem, men samtidigt det som jag i efterhand kan se som ganska älskvärt, var att vi inte omfamnade någon trend helt och hållet och ägnade åt oss de sortens plagiarism som många andra band gjorde. Istället omfamnade vi alla trender och massor av saker som inte var trendigt också. Musiken blev kanske inte alltid helt konsekvent, den registrerade så att säga inte helt väl på Malcolm Young-mätaren.
På Valvet på Första Långgatan heilade skinheadsen i kapp till Broder Daniel, medan Håkan spydde bakom trumsetet. Jag blev rädd och stack så jag såg aldrig just det. Valvet var ett lite läskigt ställe några trappor upp från en skunkig innergård, som bara serverade folköl. Det hindrade dock inte att klientelet allt som oftast var radiostyrt berusade.
Vi spelade på Valvet med Stiff Kittens som snott sitt namn från Joy Divison. Jag minns att vi spelade tre covers: En Nirvana-låt, en låt av Pearl Jam och en av Alice In Chains. Lite genant.
Våra egna hits hette saker som We Could Breed och Godmolester. Lite genanta titlar även dom, men ganska hyggliga låtar, har jag för mig.
Vi spelade lite senare i Göteborgs spårvägars gymnastikhall vid Vagnhallen Majorna. Ett band vid namn Mentallica headlinade. Uruselt namn, det där, fast medlemmarna gick vidare till band som Blackmail och USCB All Stars. Någon sa att den maskerade rapparen Roffe Ruff var med i Mentallica, men det vet i fan.
Jag och Fredrik hade skaffat varsin gitarreffektmanick som hette Zoom och som var det häftigaste häftiga. Det fanns dock vissa saker som inte var så häftiga med den mobiltelefon-anno-1997-stora apparaten: Man satte fast den lilla remoten med kardborrband på gitarren (naturligtvis gick det en liten sladd till själva moderskeppet), ville man inte ha remoten kunde man ha apparaten i bältet men då fick man stå blickstilla och spela, eftersom apparaten var hyperkänslig och bytte kanal och därmed gitarrljud vid minsta vidrörning.
Lösningen var för mig att lägga den lägga på moderapparaten och remoten på en kökstol bredvid mig på scenen, bulla upp den på en kudde och bjuda den på varm choklad så att den skulle sköta sig. Fredrik däremot körde den lite mer vågade approachen och hängde fast den i bältet. När hans gitarrljud obönhörligen ändrades från vråldistortion till flangeranstruket Janne Schaffer-ljud mitt i första låten på helt fel ställe slet han i panik av sig Zoomen men inte bättre än att den dinglade mellan benen på honom resten av konserten.
Jag minns inte hur vi lät, men en person som snart skulle vara en viktig del av bandet, som befann sig i publiken vid det här tillfället sa att vi lät väldigt bra. Men han är från de västra (fastlands-)stadsdelarna och därmed mycket artig och väluppfostrad.
Innan de här två spelningarna hade vi bytt basist. Mattias gjorde lumpen långt bort och vid tog in Fredriks klasskamrat Pekka (Pekka hade tillgång till en vit Ford Sierra och en flickvän som såg ut som Slash, ja, fast snygg – och förmodar jag – av kvinnligt kön). Pekka var lite tuffare än oss andra eftersom han var från Biskopsgården, bland annat spelade han en konsert i kilt och en annan i endast kalsonger.
Vi hade i den här vevan även bytt namn till Saliva. Saliva lät ganska tidstypiskt. Det finns en videofilm från ett par år senare i tiden där jag förklarar att bandnamnet stod klottrat i en busskur på vägen till Gråbo. Det är inte riktigt sant. Någon hade taggat ”Spit” i en busskur kring Olofstorp eller Eriksbo, eller vad det heter. Spit var också en av de minst genanta låtarna på Kiss skiva Revenge från 1992…*
Vår sångare Erik J var en jävel på tjejer. I efterhand kan jag knappast klandra honom för att han var ute och stökade istället för att spendera helger och kvällar i replokalen med oss. En lördag då han var försenad till lokalen åkte vi i samlad trupp till radhuset där han bodde hos sina föräldrar för att hämta honom. Ingen öppnade men vi var säkra på att han var hemma, hur vi nu kunde vara det. Därmed var Ekans historia i Saliva all. Men han kommer bubbla upp längre fram i historien igen, var inte oroliga. Återigen minns jag inte hur det gick till när han fick sparken. Jag var inte med. Jag och Ekan gick way back och jag hade förmodligen existentiell ångest. Alltid en fegis – me that is.
Vi ersatte Ekan med Patrik. Patrik var gitarristen som plötsligt slog alla med häpnad när han började sjunga. Han sjöng fantastiskt bra. Så bra att han senare bytte inriktning helt och började sjunga opera på heltid, mer om det senare. Med Patrik i gruppen hade vi helt andra möjligheter att göra, eh, tilltrasslad – det vill säga – progressiv musik. Erik hade en lite punkig rockröst medan Patrik lät som en blandning mellan Scott Walker, David Bowie och Hans Josefsson. Han var dessutom en jävel på tjejer, piercad i näsan OCH lika snabb på gitarr som Vinnie Vincent utan fingervantar.
En stor rockad återstod innan det som, med all respekt för både tidigare och vid tillfället blivande medlemmar, för vad som måste anses vara den mest klassiska sättningen av Saliva. Återigen är jag boven i dramat. Pekka, för övrigt världens snällaste kille, höll inte riktigt måttet som basist tyckte jag och tror jag Per och Patrik också.
Fredrik fick sköta exekutionen, fast han var den som var lojal och ville ha kvar sin klasskamrat. Jag gömde mig under en filt och propsade på att min klasskamrat Erik N skulle ersätta Pekka. Erik N brukar figurera flitigt på den här bloggen – Han är mannen med de tejpade hörlurarna som ofta förser mig med facit när jag undrar olika saker. Plötsligt var Erik N med sin gråa bandlösa elbas en väsentlig del av gruppen, som förutom honom nu alltså bestod av Patrik, Fredrik, Per och jag.
*Apropå bandnamnet: 1998 var jag i Memphis när min mamma fyllde 50 år. På den legendariska musikgatan Beale Street hängde en oansenlig affisch utanför Beacon Theater om att bandet Saliva skulle spela. Det här var ungefär ett år efter at vårt Saliva splittrats och det var första gången jag hörde talas om det amerikanska Saliva – en gräslig Nu-Metalgrupp som fortfarande släpper skivor och är hyfsat stora i USA. Här i den gamla världen, med lite äldre värden, behandlas det Saliva med det förakt de förtjänar. Jävla namntjuvar.
Det är förresten stor skam att ett skitband som amerikanska Saliva kan ha världens tuffaste musikstad som hemstad. Jag trodde det fanns något i vattnet, eller åtminstone i elektriciteten, i Memphis som gjorde att all musik därifrån var bra.
No comments:
Post a Comment