Tio album: 10: John Martyn "Bless the Weather", 1971

Kanske glädjer det någon, kanske inte, men idag startar en serie med musikrecensioner på den här anspråkslösa bloggen. Det är skivor som recenseras, tio stycken vilket de begåvade av er räknat ut när ni läste rubriken. Det är inte nödvändigtvis mina tio favoritskivor, men det är tio skivor som jag av en eller annan anledning tycker är värda att dras fram i ljuset (om man nu kan se den här bloggen som någon som någon form av ljuskälla).
I vilket fall: Tio recensioner av tio skivor som jag verkligen tycker om och som jag allra ödmjukast tycker att ni borde upptäcka, återupptäcka eller åtminstone lyssna igenom innan ni avfärdar.

Först ut är John Martyn - Bless the Weather (1971)

Som ni säkert känner till är den genre som nuförtiden oftast kallas för singer-songwriter förmodligen både den enklaste och svåraste musikstilen att omfamna och, ja, älska. Låt mig försöka förklara mitt påstående innan ni avfärdar det som effektsökeri.

Enkel att omfamna därför att inget kan vara så avväpnande och djupt intimt som en ensam människa bakom en gitarr eller ett piano som viskar hemligheter rakt ur själen in i ditt öra. Det kan vara musik som inte bara berör, tröstar och utbildar utan som också rent fysiskt sitter bredvid dig i soffan och håller dig sällskap när du är ensam, oälskad och deprimerad.
Samtidigt är genren vansinnigt svår att älska eftersom så många har känt sig kallade att tillföra något till den. Avståndet mellan sårbart musikaliskt geni och överförfriskad efterfestsidiot med gitarr har aldrig varit kortare. Den inneboende enkelheten i musiken gör helt enkelt att varenda stavelse, varenda utandning, måste vägas på guldvåg innan de presenteras som modern folksång.
Texternas kvalitet prövas dessutom mycket hårdare än vad fallet är i annan pop- eller rockmusik. Textrader som vi sväljer med hull och hår när ett band med larmande gitarrer framför dem, framstår lätt som banalt kräkmedel när en skör, skäggig ensam man med gitarr larvar ur sig dem med en pretentioner som skulle kunnat sänka Atlantis (och förmodligen gjorde det.)
Lägg därtill att sångrösten inte bara måste vara bättre än hos sångare i ett popband, den måste också vara mer originell och lättidentifierad. Låtarna ska vara enkla men framföras med en väl dold virituositet, annars är bilden av lägereldskillen, eller för den delen Stefan Andersson där blixtsnabbt. Det SKA inte låta lika bra om du sjunger och spelar låten som när, säg, Nick Drake gör det. Det är inte punk (även om Billy Bragg hade haft ganska många invändningar).

John Martyn är en artist som med knivskarp briljans och avundansvärd enkelhet klarade alla ovan hinder. Hans allra finaste platta är Bless the Weather från 1971. Den är inspelad i Hastings under samma år. Martyn hade flyttat till den sydengelska kuststaden tillsamans med sin Beverly (som han året innan spelat in inte mindre än två lysande album tillsammans med: Stormbringer och The Road to Ruin) för att, som det så populärt heter, starta på ny kula.

Bless the Weather inleds en smula trevande med Go Easy, en låt om det alkoholdränkta leverne han hoppades att lämna bakom sig när han nu väl flytt storstadens nattliga lockelser. Akustiska gitarrer väver ett nät som Johns fjäderlätta kärleksbetygelser till Beverly studsar på, men i bakgrunden lurar ånger och rädsla för tidens obönhörliga framåtsträvande. "Life - Go easy on me, Love - Don't pass me by", sjunger den vid tillfället 23-år gamla John Martyn med en säregen blandning av ungdomlig oskuldsfullhet och tredubbelt gammal beska i rösten.

Titellåten som följer innehåller alla de kännetecken som skulle komma att följa John Martyn genom hela karriären, en kargt urbrittisk folkig jazzighet accentuerad av bandlös bas och en ängels falsettsång. Låten är en sådan som man sluter ögonen till och försjunker i sig själv med hjälp av. Låten mynnar ut i ett - ursäkt klyschan- DRÖMSKT instrumentalt parti som tyvärr bryts abrupt när nästa låt gör sig påmind...

...För precis som på så många klassiska plattor finns det en låt som riskerar att sänka hela skivan, i synnerhet när låten är så tidig som nummer tre på skivan. Sugar Lump är ett bredbent hånflinande bluesjam av så obehaglig karaktär att den riskerar att man stänger av skivan när man hunnit hit. Man gör bäst i att helt enkelt programmera bort eländet. Som tur är, antar jag, följs Sugar Lump av en av en betydligt starkare låt: Walk to the Water, som inte är helt olik titellåten i känsla, vilket gör Suger Lumps placering mellan de båda låterna än mer märklig. Men ta det lugnt - återstoden av skivan utgörs enbart av solitt guld.

Just Now och klassikern Head and Heart är oklanderliga och i fantastiska Let the Good Things Come gör han mer med två ackord än Ramones lyckades göra under hela sin karriär. Back Down the River tillhör de vackraste låtarna som någonsin spelats in - av någon artist överhuvudtaget och instrumentala Glistening Glyndebourne är experimentell musik när den är som allra mest njutbar. Pretentiöst, ja, men också vansinnigt belönande för den som tar sig tid och lyssnar.
Skivan avslutas, som för att lätta upp den trots allt dovt hotfulla (väderliknelser undanbedjes vänligen men bestämt) stämningen, med en kort bagatellartad men inte oäven version av Singin' In the Rain med ett gitarrspel så perfekt att ingen annan än John Martyn hade kunnat stå bakom det.

Cd-utgåvan av Bless the Weather innehåller för en gångs skull befogade alternativa tagningar av de sex låtar som får anses vara skivans absoluta höjdpunkter, vilka alla är fullt värda att lyssna igenom ordentligt. Dessutom bjuds vi en tidig version av May You Never med Paul Kossoff på elgitarr.

Lyssna på Spotify