A Solid Bond In Your Heart

Jag fick ett vykort från Åke och Sara igår. De var i Berlin. Åke skrev och undrade om jag hade varit i Berlin; han tyckte att vi skulle åka dit i höst och så avslutade han med beskrivningen att Berlin var ”ett Glasgow gånger 100”.

Jag är inte helt säker på vad han menar med det sista påståendet. Men det träffade den där punkten i mig som all Tourette härstammar från.

Nej, Åke, jag har aldrig varit i Berlin. Det beror på att jag inte är intresserad av dockteater, kabaret, gothsynth, heroin, läderrockar, bratwurst, Hitlers bunker, Carl-Einar Häckner, spontanteater, lajvarkläder, gabbertechno, husockupationer, nycirkus, det Preussiska kungariket, S&M, Fredrik den Store, punk på tyska, Carl-Johan Wallgrens självförtroende, grafitti, murar, currywurst, rollspel, herrtoaletter, svartvitt foto i motljus, hakskägg (och kors), bockbier eller rasbiologi.

Jag gillar visserligen turkisk konfekt och Peter Brötzmann.
Men Brötzmann är från Düsseldorf-trakten och turkisk konfekt borde rimligen vara från Turkiet.

Jag är en man av principer. Åtminstone när det kommer till populärkultur. Ifrågasätt dem och jag att kommer slåss likt Don Quijote för att försvara dem, även om jag kanske någonstans innerst inne misstänker att det – eventuellt – kan finnas vissa sprickor i mitt resonemang.

Därför kommer jag aldrig åka frivilligt till Berlin. Det samma gäller Thailand, delar av Spanien, Nordafrika, Turkiet (trots konfekten), Indien (trots att indisk mat, åtminstone i sin västerländska översättning, är det godaste jag vet) och Kina.
Av en eller annan anledning har jag bestämt att det är olämpligt att åka till nämnda ställen. Det kan bero på att jag inte vill stötta ett odemokratisk statsskick eller ett land där prostitution pågår inför öppen ridå, men det kan lika gärna bero på att jag tycker illa om Scorpions i allmänhet och deras låt Wind of Change i synnerhet.

Rasism är bland det värsta jag vet och, utan tvivel, det mest korkade jag vet. Således har inte det här något med rasism att göra. Jag är bara rasistisk när det kommer till tyskar och stockholmare.
Den sista meningen kan ha varit ett skämt. Ni får sätta er ned och fundera på om det var ett skämt. Om ni vill. Ni behöver inte göra det. Att läsa den här bloggen ska inte innebära något tvång – det ska vara lustfyllt och spirituellt som en newage-stalinistisk fribalettföreställning på Brandenburger Tor.