Min gode kamrat Erik har för vana att dra upp Morrissey i varje läge då vi inte är överens om musik. Ja, vår vänskap förs nämligen till stor del på sandlådenivå och här är jag naturligtvis (nästan) lika god kålsupare som Monsieur La CrottE(rik).
För ett tag sedan jämförde Erik Morrissey med Robban Broberg. Det var roligt. Hans ”bevis” innehöll genomtänkta iakttagelser om de bådas ambivalenta sexualitet. Han vet så mycket om Robban Broberg, vår Erik. Jag vet inte riktigt varför, men jag har mina aningar.
I vanliga fall brukar Eriks kanonad brisera efter att jag har kritiserat:
1. Extrakromosomanstruken Country&Western direkt från mittuppslaget i Guns&Ammo
2. Brorduktigfunk kliniskt osvängigt framfört av vita människor och döpt efter dildos i William Burroughs-böcker.
3. Vilken musik som helst egentligen – förutom U2.
Det märkliga med det senaste utbrottet var att det bröt mot reglerna ovan. Det var nämligen länkandet till en text om den genomsnittliga U2-konsertbesökaren som fick Eriks vätskor att koka över. Jag trodde att vi hade nått konsensus beträffande U2, men så var inte fallet. Alls.
Det är synd. Så nu känner jag mig nödgad att beskriva varför jag inte riktigt kan växa upp och sluta göra mig lustig över musik som jag inte gillar, trots att jag är 37 år fyllda och verkligen borde ha bättre saker för mig* :
Det är den illa maskerade innehållslösheten hos artister som Coldplay, Depeche Mode, U2, Kent och The Jävla Killers som provocerar mig – hur de gömmer ”det konstnärligt – och filosofiskt – tomma” bakom yviga gester, bombastiskhet och gymnasial prosa.
Eller så är det bara den kriminella avsaknaden av minnesvärda melodier.
Lite på samma sätt som FC Barcelona appellerar till människor som egentligen inte tycker om fotboll och föder den högst oattraktiva viljan hos dem ”att vilja diskutera Lionel Messis genialitet” förhåller det sig med människor som får feeling av U2:s luftslottslika arenaepos. Men det går inte att diskutera ett klassiskt låtskrivarhantverk med någon som misstar Desmond Tutu live på en storbildsskärm med en bärkraftig refräng, några stjärnstrött utspridda ackord eller en intelligent textrad.
Kom tillbaka när ni är beredda att diskutera den fina samverkan mellan Lionel Ritchies mustasch och frisyr anno 1978.
*Se på Morden i Midsomer och diskutera takräcken till min Volvo V70.
Man kritiserar inte ostraffat U2 o DM såvida det inte avser produktioner från 90-talet och frammåt...
ReplyDeleteSnälla Henrik berätta istället, vad tycker du om Allsången, Måns och Ernst? Eller den svenska synden som dyker upp i takt med temperaturen höjs? Och med synd menar jag lättkläddda skor där de mest hemska fossingar får visa sig.