Angry Anderson

Det luktade ”sopebil” hela vägen ned för Odinsgatan i morse, trots att någon sådan inte syntes till. Jag misstänker att det har något med GP:s Where the Action Is/Twitter-tävling att göra. Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag hade tänkt skriva lite om tatueringar.
Jag hade inte tänkt skriva det här som man alltid läser, att det blir märkligt när vår generation ligger på ålderdomshemmen och det står massa märkliga hiphop-citat över den slappa huden och de omoderna namnen på tre människor som nu befinner sig i den övre medelåldern och inte kommer på besök särskilt ofta på skuldrorna och underarmarna på patienterna
Jag heller ingen större lust att konstatera att när jag går till badstranden (inte så våldsamt ofta) så är vi otatuerade människor i minoritet – alltså är vi tuffare. Jag tycker det känns som ett ”frukt är godis-argument”.

Anledningen till att jag vill diskutera tatueringar är att jag på väg till jobbet såg en man med ett flertal tatueringar. De stack upp ur kragar och syntes på de bara armarna. En av dem föreställde en viking som med ett vrålande fighting face svingade vad som såg ut som en tämligen modern yxa, albeit, en väldigt stor modern yxa. ”Under” sig hade han lik (scenen var inte helt olik omslaget till Heavy Loads platta Stronger Than Evil). Vikingen bar också den svenska flaggan som en slags superhjältecape under mitt där i stridens hetta.
”Konstnärlig frihet” kan det kallas, eller, det lite mer precisa ”white trash-logik”.

Det finns ett par olika tankemässiga alléer att vandra utmed när man funderar på att tatuera sig. En vanlig väg är att man tatuerar in något som betyder väldigt mycket för en på ett personligt plan. Det kan vara exempelvis ens barns namn, ett fotbollslag, Ace Frehley eller kanske en svensk flagga (viking not included). De här känslomässigt anknutna tatueringarna kan väldigt lätt tippa över i den ironiska tatueringen, medvetet eller omedvetet. Exempel på det kanske kan vara loggan för ett företag som gör en produkt man uppskattar eller kanske någon festlig pryl från 1950-talet.
Sedan finns det ju de fräna tatueringarna. Vad som är fränt är ju naturligtvis en personlig åsikt: Vikingen här ovan, en amerikansk örn, ett tribal-mönster, rockabilly-pistoler, religiöst lidande. De fräna tatueringarna gränsar till de klassiska tatueringarna, sjömansmotiv, luffarprickar mellan tumme och pekfinger, lättklädda
damer…

Det finns inget enkelt sätt att undvika snedstegen. Alla kategorier ovan innehåller risker. En kategori som man däremot nästan alltid bör undvika, som ligger närmast den ironiska kategorin är De söta tatueringarna: en delfin, en klyscha på latin, en nalle björn på en bädd av rosor… ni fattar.

Trots alla konnotationer av Harley Davidson, Sweden Rock, Lotta Engberg och Torslanda lutar jag nog åt att det är rätt tufft att tatuera sig. Kanske till och med snyggt. Jag ska fundera. Återkommer.