Säg nej till förnuftigheterna

Okej, vi måste snacka musik igen.
(Det kunde ha varit fotboll, så tagga ned besvikelsen en smula.)

Först och främst: Vad som är bra musik är aldrig en konstant sanning. Alltså, visst, en liten andel av all musik är i ordets rätta bemärkelse tidlös (*brrrr*) och alltid oantastlig, men den allra största andelen måste alltid befinna sig i polemik för att vara riktigt bra, eller, ”relevant” (*dubbel-brrrr*).
Det här är inte fullt så konstigt som det låter. Om alla tjatar om en musikstil eller ett band och man hör det/dem vid varenda mänskliga sammankomst är det klart att man tröttnar och vill hitta något annat.

Det här leder till att det för många musikälskare är roligare att gräva i guilty pleasures än att gräva ned sig i flanellklädda förnuftigheter som Band of Horses och Bon Iver. Sommaren 2011 går det till exempel alldeles utmärkt att lyssna på tidiga Jethro Tull, italiensk disco och i sanning ganska genant Heavy Metal (här tänker jag i synnerhet på The Sword).

Vad vi under inga omständigheter vill höra mer av är kanadensiska singer-songwriters som ser ut som Stefan Mählqvist i Boktipset och är inspirerade av "röka", solförmörkelser och ett klanderfritt musikaliskt 1970-tal. Måste du prompt lyssna på skäggig americana gör du bäst i att kolla upp Phosphorescent, eller om du måste ha läst om bandet i ett glossigt magasin: My Morning Jacket. Även om du med fördel undviker de sistnämdas senaste (hyggliga) platta i sådär ett och ett halvt år.
Tumregeln i det här fallet är: Ju mer hippieaktigt desto bättre, verkar det det minsta förnuftigt (70-tal, Beach Boys, strand, America, pedal steel etc): undvik. Tänk: Ian Anderson framför Gram Parsons. Men glöm för guds skull inte att det här gäller just nu. I september kan allt ha svängt.

Förresten, vart tog göteborgska The Embassy vägen? Jag känner att vi kanske behöver dem mer än någonsin. Och PiL respektive Ice Cube på Trädgårn är naturligtvis att föredra framför safety/likriktningsfestivalen Woody West Junior. Men det förstår ni naturligtvis utan att jag skriver er på näsan.
Men lika mycket som jag saknar The Embassy i dagens musikklimat saknar jag INTE Pacific. Och The Metronomy var, när dammet la sig, egentligen ganska gräsliga.

Jazzfunken och acid jazz? Hm. Ja. Den är absolut att föredra framför altcountryn. Är du (jag) ensam om den här åsikten? Desto bättre!

Vissa saker ändrar sig naturligtvis inte. The Killers är fortfarande världens genom tiderna sämsta band, Coldplay ingår fortfarande inte i en musikintresserad människas vokabulär och The National är bara obegripligt löjliga. Kort sagt: all arenaorienterad indierock som har förmildrande saker att säga om U2 är fortfarande förbjudet. Det gäller självklart också dumheter som Kent och Glasvegas (som verkligen visade sig vara de nya Oasis).

Ryan Adams? Ja, han är jävligt dålig, trots att han egentligen inte alls är särskilt dålig. Förstår ni? Bra.
Radiohead? Jag vill inte prata om Radiohead. Jag har inte hört Radiohead på minst tio år och vill inte ändra på det.
In Flames, undrar ni? Skärp er. Så gravt genanta texter kan aldrig vara något annat än just uselt. Det gäller naturligtvis Devin Townsend och System of a Down också om ni nu råkat besöka Metaltown.
Fleet Foxes? Nu blir det svårt. Jag älskar deras spröda stämsång, deras melodier samt deras vurmande för tysk frijazz, men jag vill ändå helst inte kännas vid dem.
Isley Brothers? Ja, oavsett vilken musik ni hör så har Isley Brothers gjort bättre musik. Det här är en av få sanningar som alltid gäller.

Sommaren 2011 tillhör Eric Burdon & War, Wu Lyf, Tommy Bolin, Prince (obviously), Fugazi, Battles, Hotter Than Hell (ja, Kiss-plattan), Grover Washington Junior, Trojan-singlar (”ingen sommar utan reggae”, som den där efterblivne finske killen skaldade), Bill Wells & Aidan Moffat (som har gjort årets platta), norsk fjordjazz, Pat Metheny, The Rurals, Alcest, Born Again (ja, Black Sabbath-brickan med Ian Gillan på sång), Frankes bortglömda andra platta, Alex Chilton, Colin Blunstones mockaloafers och, kanske mer än något annat: Den där unga salta franska tjejen som spelar Ozzy Osbourne-låtar på gitarr på YouTube.