Hamburger Hill

I lördags hade min sambo en tjejkväll i vår lägenhet. Eller, det var snarare en heldagsaktivitet. Som kille blir man väldigt avundsjuk på den här typen av aktivitet. Så här fungerar det nämligen: Sex-sju tjejer träffas en hel dag och två av dem har gjort ett aktivitetsschema. I lördags paddlade de kanot i Delsjön (med lyxpicknick) och åktesturistbuss i Göteborg, sedan lagade de middag tillsammans på kvällen och satt på vår balkong och pratade.
Klockan 22.00 kom jag hem för då orkade inte jag hålla mig borta längre.

Som sagt, som kille blir jag väldigt avundsjuk på det här. Vi killar har absolut ingen fantasi eller stamina att göra något liknande. Våra idéer sträcker sig aldrig längre än titta på fotboll eller dricka fyra öl på en pub (dessa aktiviteter går utmärkt att kombinera). Om det är högsommar kan vi på sin höjd tänka oss att 1. Spela fotboll (om man får dricka öl samtidigt) och 2. Grilla (om man får dricka öl samtidigt).
Vi har ingen aning om vad vi skulle göra tillsammans annars.

Men. Allt är inte avundsvärt i tjejers samkväm. Under kvällens lopp skulle det nämligen lyssnas på musik (det hör till när människor gör saker tillsammans – oavsett kön). Till saken hör, sa han ödmjukt, att jag har några tusen cd-skivor i vårt vardagsrum. Efter att två tjejer (som ska skyddas av anonymitet) kollat igen skivorna i ett par minuter ställdes först frågan: ”Jenny var har du dina skivor?” och när svaret att de inte var uppackade nådde dem beslutade de istället för att spela cd-skivor att sätta på Radio Rix.

Sa jag att jag hade några tusen cd-skivor? Att de spänner över de flesta upptänkliga genrer, smakriktingar och tidsepoker? Att de står i petimeterkronologisk ordning på ett väl upplyst ställe i vardagsrummet? Att de är lika fina att titta på… som att lyssna på? Att de är en förlängning av mitt snille och min smak? Att de är förkroppsligandet av… ja, ni fattar grejen.

Naturligtvis är min manlighet sårad! Hallå! Radio Rix!?
Är det inte där Gert Fylking drar fräckisar i parti och minut och var fjärde låt är av Patrik Isaksson?
Om man kastar in en sten i Radio Rix lokaler är chansen att den träffar en musikintresserad person minimal!
Anticimex har ett särskilt nödtelefonnummer man kan ringa om ”någon” råkat sätta på Radio Rix i ens lägenhet och man behöver snabb sanering.
"Radio Rix… Bara låtar du har hört förut och egentligen har tröttnat på men eftersom du inte orkar bry dig längre kör vi dem tiotusen gånger till…”

Efter mitt musikquiz på Tidbloms igår – som som vanligt vanns av Jenny och Sara (med viss pytteliten assistans från Åke). (Ni som missat att gå på quizen kan andas ut nu, nu blir det inga fler.) – frågade jag Jenny om hennes bror lyssnar mycket på musik fortfarande. När vi firade nyårsafton tillsammans förlorade vi nämligen oss i en väldigt manlig diskussion om Bruce Kulick, Yngwie Malmsteen och Geddy Lee, fan vet om vi inte var inne och surrade lite på ämnet om Nuno Bettancourts nagellack eventuellt hade någon inverkan på hans gitarrspel.

– Lyssnar Martin fortfarande på hårdrock, frågade jag, den pånyttfödde hårdrockaren, förhoppningsfullt. Med tänkbara framtida samtalsämnen i åtanke

– Njae, han har gått över till familjemusiken, svarade Jenny.

Familjemusiken? Ja, Jöback och Idol...
Den koppen te.
Det kändes som om vi förlorat en person till, om inte till den mörka sidan så åtminstone till denguefebern.
”Gått över” till familjemusiken. Man deserterar inte till familjemusiken, man resignerar till den. Det är inget skamligt – det finns hopp! En vit Les Paul! En knuten näve! En Spotify-lista! Det behövs så lite för att undsätta den sjöbrutne med sin musikaliska skörbjugg! Ingen mer Rhapsody In Rock, ingen mer Patrik Isaksson, ESC, Så ska det låta, Doobidoo, Radio Rix eller stämningsfulla julkonserter!

Håll ut. Vi kommer. Vi lämnar inga fallna soldater bakom oss!