Go Tell Fire To the Mountain

Jag har så oerhört många anledningar att vara glad. Jag försöker att tänka på dem dagligen. Jag försöker att tänka på dem, när kollegor med en rädisas självinsikt ur det blå kommer med grova förolämpningar för att de är stressade. Jag tänker på det när självupptagna strebers döljer sin egen okunskap genom att kritisera mitt tillvägagångssätt. Jag tänker på det när mellanchefer vars förståelse för andra människor bygger på en två dagars konsultledd kurs i säljpsykologi lägger huvudet på sned och frågar vad jag vill.

Jag tänker på det fina i mitt liv. Det som finns där. Och att det snart finns ännu fler anledningar att glädjas.

Och jag tänker på den fras som tidningen Pop myntade i ett helt annat sammanhang: ”Låt inte de jävlarna ta dig”.
Jag tänker aldrig låta dem ta mig. Deras i ytlig optimism och hemsnickrad pseudofilosofi stöpta bitterhet, gömd bakom tatuerade klyschor på latin, fredagsmys och sin latenta aningslöshet.

Jag tänker aldrig bli som dem. Aldrig populär, men å andra sidan aldrig falsk, lismande, humorlös, fantasilös, trångsynt, smygrasistisk, självförhärligande, sjukligt oflexibel och helt och fullt befriad från minsta tillstymmelse av självinsikt.
Åtminstone inte allt det där på samma gång – eller särskilt länge. Inte så som de är.

Hade jag haft lite bättre självkänsla och jävla mycket bättre självförtroende hade jag sett möjligheterna. Hade jag vänt på klacken och marscherat ut från rummen, från deras hånflin och hjärndöda vokabulär. Aldrig sett tillbaka.
Nu vågar jag inte. För jag vet vad det innebär att stå utanför och paralyseras av alla möjligheter. Inga möjligheter. Alla möjligheter, inga möjligheter, alla möjligheter… inga. Möjligheter.

Dessutom har jag ett ansvar för andra än mig själv. Så jag skriver av mig här. Förlåt. Jag är glad, jag lovar. Glad men arg. Snart bara glad. Snart.