Post postrocken: Heavy Metal

Jag tänkte skriva att jag inte hade någon aning om hur det gick till, men jag vet precis hur det gick till. Hur det gick till när jag blev hårdrockare igen – vid 37 års ålder alltså.
I ungefär 18 år har jag gjort det mesta för att undergräva mina hårdrocksrötter. Visst, jag har diggat lite fruktcocktail-Van Halen och lite tvillinggitarr-soul med Thin Lizzy. Jag har lett snett och gillande åt I Wanna Be Somebody och kanske under influensen av Corona fått lite feeling av Rocket Ride och Got To Choose. Och Motörhead är ju alltid Motörhead, ja, hårdrocksbandet som gör alla andra hårdrocksband onödiga. Så har jag resonerat.

I musikjournalismens lilla universum är hårdrocken alltid det svarta fåret. Hårdrocken gör, enligt den musikjournalistiska nomenklaturen, två generalfel: Den spelar hårt och kompetent istället för hårt och slarvigt och den är sällan pornografiskt självutlämnande (Den är ofta pornografisk på ett helt annat sätt).
Det finns liksom inga stora skilsmässoalbum inom hårdrocksgenren. När en hårdrockare blir lämnad av sin dam skriver han inte låtar om hur han sitter uppe hela natten och saknar henne – han ligger med hennes syster… och hennes kompisar… och hennes systrars kompisar och skriver låtar om det.

Hårdrocken är extremt juvenil. Extremt manligt juvenil. Den är aldrig välklädd, smart och sofistikerad. Ju smartare den försöker vara desto dummare blir den. Det är en anledning att iaktta hårdrocken med viss skepsis, men det är också en anledning att faktiskt lyssna ibland. Hårdrocken är nämligen ofta hjärtats musik, inte bara skrevets, vad än Woody West-skäggen vill intala dig.

Vad beror det då på att jag blivit hårdrockare igen? Är det att jag överdoserat på Saint Etienne, atmosfärisk nordisk designjazz och militant jamaikansk doo wop de senaste åren? Nej, de sakerna gillar jag fortfarande.

Det är Ghosts fel. Jag har skrivit om Ghost tidigare. De var överrumplande nog med på min lista över 2010 bästa album. Ghost är ett alldeles strålande rockband, på sätt och vis är det synd att de gömmer sig bakom masker och en ironisk satanistisk image, även om en viss del av tilltalet ligger i mötet mellan mötet mellan det mjuka och det extrema.
Ghost fick mig att leta bakåt till Blue Oyster Cult och ungdomsfavoriter som King Diamond, Mercyful Fate och Entombed. Jag ”förstår” helt plötsligt The Dillinger Escape Plan, High On Fire och Mastodon. Jag ”uppskattar” franska(!) Alcest. Det har gått så långt att jag lyssnade på min barndoms favoriter Ratt och deras nya platta Infestation på Spotify och tyckte att det lät… *harkel* rätt fräscht.

Framför allt fick Ghost mig att skaffa mig en ny gitarrförstärkare och en ny Les Paul. De låter fantastiskt tillsammans. Jag vet inte om Jenny håller med, men hon är en förstående och uppmuntrande flicka. Det är därför jag älskar henne.

Jag vet inte var det här ska sluta. Jag har gått som katten kring het gröt i några år och smygsmakat på Jethro Tull, inte för att de direkt är ett hårdrocksband. Kanske går jag loss på dem en dag – igen – All In, som det så populärt heter.

Förmodligen slutar det med ett sönderfall och 15 år då jag proklamerar att jag hatar rockmusik, att all bra musik spelas i italienska mockaloafers och Stenströmsskjorta, eller av voluminösa negresser.
Det är så det brukar sluta.