Vissa morgonar när jag tar ettans spårvagn till jobbet sitter det en kille och lyssnar på black metal i sina hörlurar som gör att hela bakre delen av vagnen hör det diaboliska oväsendet.
Killen ifråga, eller snarare mannen, är nästan alltid uteslutande klädd i svart. Han har långt svart hår och försedd med en ansiktsbehåring som jag är tämligen säker är utformad för att likna en get – och i förlängningen De Onde Själv. På jackan sitter tygmärken med mer eller mindre oläsliga bandnamn flankerade av pentagram, uppochnedvända krucifix och grimaserande norrmän med vitt smink i ansiktet . På fötterna har han grova kängor. Han ser oftast väldigt sur ut, lite som om han hade besvärande gaser, men jag tror bara han sitter och slentrianhatar allt utom musiken i hörlurarna. Jag får oftast bara äran att resan med honom i en hållplats eftersom han alltid stiger av vagnen vid hållplatsen Ullevi Norra.
Idag när stod ihopträngd vid dörrarna på sedvanligt manér la jag märke till att han bar en liten tygpåse. Även om påsen var svart och försedd med en text om någon ”Evil Fest”, tyckte jag att det fanns ett visst mått av olämplighet att en sådan mörkrets man bar omkring på en tygkasse av den typen som farmor brukade bära hem varor från Konsum i. Det kändes liksom inte riktigt tufft.
Nu är jag medveten om att tygkassan fått något av en revival och när jag går på konserter på senare tid har jag ofta märkt att merchandise-ståndet haft en vit tygkasse med ett bandnamn på (nu senaste i fredags på Mogwai på Trädgårn). Men det brukar vara konserter med Håkan Hellström, Spritualized eller Teenage Fanclub – inte direkt några ondskefulla, hin håle-dyrkande artister.
Kanske är tygkassen här för att stanna som hårdrocksaccessoar. Vad vet jag. På sätt och vis känns det som om jag både är för ung och för gammal för hårdrocken. För ung för den världsfrånvända puritanismen och för gammal för de urfåniga stilmarkörerna.
No comments:
Post a Comment