Aloysius

Hårdkokta ägg. Det har inget med påsk att göra, jag gillar inte ens hårdkokta ägg, gulan har en sådan påträngande, fadd, gubbigt stringent smak. Men ändå: Det hårdkokta ägget är en symbol för frihet, eller snarare: fritid.

Ni vet varför. Bara pensionärer äter hårdkokta ägg, bara pensionärer har tid att lägga nio minuter av vardagsmorgnar till att frammana en elastisk romb med smak av först ingenting, sedan ostädad garderob. För att göra det hela ännu piffigare tar många till ännu värre krafttag: Kaviar… på tub! Det minst sexiga smörgåspålägget. Lägg här märke till att de flesta smörgåspålägg är gravt osexiga, men inget – nej, inte ens böcklingpastej, slår kaviaren. Att äta kaviar är att säga: ”Jag bryr mig inte om mina smaklökar, jag misshandlar dem som jag vill – de är ändå mina – men jag bryr mig inte heller om mina medmänniskor därför utsätter jag dem för min kaviarandedräkt!” Varför gör inte EU något åt det här? Svenskar har stoppat märkliga fiskprodukter i munnen länge nog utan att Bryssel reagerat, vissa av dem ruttna i konserv andra av dem råa i tub.

Kombinationen koagulerad äggula och kaviar i färgglad tub är… ord sviker mig… för nu tänker jag på dem som äter det på et fiberrikt brunt bröd, ett sådant bröd som inte behöver vara färskt (det älskar vi svenskar, det är praktiskt) det smakar likadant sekunden efter det kommer ur ugnen och tre veckor senare när det äntligen börjar mögla (Lite skit rensar magen och vitt bröd är livsfarligt).

Det är så här djävulens frukust ser ut: En böjd torr brun brödskiva med hårdkokt ägg och ett överflöd av kaviar – kaviaren är det enda som signalerar excess, den förnumstigaste av grönsaker: moroten, ett glas vatten och pulverkaffe med lättmjölk… skummjölk! Keso med Euroshoppers rävskabbsnedkissade frysta ukrainska hallon!

Men stopp nu… Det var inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva om det hårdkokta ägget som tecken på livskvalitet. Sommarmorgon, vaxduk, balkong, prinskorv, Heinz chilisås, mormor och morfar. Pensionärslivet. Åh, pensionärslivet. Jag skulle så enkelt kunnat ha vant mig vid dig. Ingen stress, inga målbilder, inga tjänsteresor. Bara långa frukostar, P1, handla på Konsum och mangla vittvätt.

Efter en blid dag av manglande och flyttandet av konsumprodukter till andra containtrar (från wellpapp till sådana i plast eller rostfritt stål) och sedan insorterade minutiöst i skafferiet sjunka ned i fåtöljen och se Hem till gården, Onedinlinjen och – i synnerhet – En förlorad värld. Polisonger och Evelyn Waugh, serierna i Hemmets Journal och stryktipset. Sitta på parkbänk i solskenet. Böcker om första världskriget. Svartvita foton från småländsk-halländska gränsen. Inlagd gurka. Bridgeblandning. Tickande väggur, heltäckningsmatta i hallen, glasprydnadsfigurer från Orrefors, hummandet när man läser.

Pensionärsliving be the shit for me, för att parafrasera TQ i gangstahymnen Westside.