Riga Sound Machine

Service.
Jag har funderat en del på det ordet den senaste tiden. Det beror inte på att den engelska uppbullade titel som min yrkesroll har innefattar ordet, utan på att jag har varit ute och rest.

För några år sedan bodde min mamma ett år i Riga i Lettland. Hon berättade märkliga historier om hur service tar sig uttryck där. När jag själv var där fick jag bekräftat att det hon berättat var sant. På Stockmanns, Rigas lyxigaste varuhus – som slår åtminstone Göteborgs NK med hästlängder, är biträdena blasé bortom vad man trodde var möjligt i en butik. Inte på ett snobbigt överlägset sätt, snarare på ett genuint ointresserat sätt. Om man provar kläder och frågor expediten om hur det ser ut skrynklar de ihop munnen och rycker på axlarna. Jag trodde det berodde på att jag var osedvanligt ful, alternativt hade valt en anmärkningsvärt opassande skjorta, men min mamma och min dåvarande flickvän råkade ut för samma sak. De skiter helt enkelt i att ”sälja”.
När man betalar kontant i Lettland får man absolut inte ge sedlarna och mynten direkt i handen på expediten. Gör man det, vilket man gör utan att tänka på det som svensk, blänger de ilsket och pekar på ett fat strax under ens utsträckta hand. Där ska man lägga pengarna. Förstår man inte vad de menar, så sliter de pengarna ur handen på en efter några sekunder och slänger bokstavligen tillbaka växeln i den lilla skålen och ser ytterst förnärmade ut. Ett tack är absolut inte att tänka på när man handlar något. Det är ju jag som kund som borde tacka eftersom jag fått en tjänst eller vara som jag efterfrågat.

Vid ett tillfälle skulle vi – tre personer – åka taxi hem till min mammas lägenhet. Utanför det stora varuhuset stod en mängd taxibilar och på svenskat manér (det här var innan taxiköer med datorer och pekskärmar även i Sverige) gick vi fram till den taxibil som stod först i kön. Chauffören rökte, han blåste ut röken i ansiktet på oss när vi klev fram till förarsidans dörr eftersom alla andra dörrar på bilen var låsta. Han pratade inte engelska, han pratade in ens lettiska (vilket man mor efter idogt studerande kunde göra sig förstådd på), han pratade bara ryska. Förresten, han pratade knappt ryska heller. Han grymtade irriterat och svor, sedan öppnande han bilens centrallås så att vi kunde stiga in. När min mamma talat om adressen gav han ingen indikation på att ha uppfattat körorden, inte ens en stilla nick för att bekräfta för att han visste var adressen var belägen. Istället stampade han på gasen och körde iväg i ett tempo som påminde om en djävulsk taxiresa jag och Erik hade under en klassresa till Prag 1993. Den stora skillnaden var att den här taxiresan var ännu närmare att sluta i en tragedi en den tjeckiska.
Vid ett rödljus vid en stor korsning, jag vill här passa på att tala om att den här berättelsen är helt sann, körde han upp på trottoaren jämsides de två-tre bilar som egentligen skulle ha stått framför honom vid rödljuset OM han hade följt normala trafik regler. När trafikljuset slog om till gult rivstartade han ner i filen framför den första bilen och körde rakt ut i korsningen. En bil som uppenbarligen kört mot gult från höger fick väja upp på en annan trottoar samtidigt som taxichauffören också fick ställa sig på bromsen och väja över i motsatt körriktning. Den andra bilen var en hårsmån från att köra på en fotgängare på trottoaren. Vår allt annat än vältaliga chaufför öppnade sin dörr och smällde igen den efter sig mitt i korsningen, sedan stegade han fram till den andra bilen som väjt upp på trottoaren och bankade i plåten, samtidigt som han skrek okvädningsord på ryska och gjorda ytterst obscena gester. Kvinnan som kört bilen såg fullständigt chockad ut och började gråta.
Det här verkade göra chauffören nöjd för med ett elakt flin på läpparna gick han tillbaka till taxibilen och rivstartade från platsen utan at säga ett ord ackompanjerad av en symfoni av signalhorn.

När helvetesresan tagit slut, ville han ha betydligt mer betalt än vad som var brukligt för resan. Han hade heller ingen växel på den sedel som min mor räckte fram. Istället tog han den, utan ett ord, ryckte på axlarna och rivstartade för fjärde gången iväg från platsen.

Nu skriver jag inte det här för att låta påskina att jag har några lätt rasistiska åsikter om människor från Baltikum. Det har jag inte. Jag umgicks nyss med ett glatt gäng bankanställda från Litauen och det var fantastiskt trevliga och det var även många letter när jag var i Riga, det är mest servicemedvtenheten som jag är lite förundrad över. I ett före detta kommunistland är det ju nämligen inte relevant med service. Man tjänar ju inte mer pengar för att man ger god service. Man riskerade antagligen inte heller att förlora sitt jobb för at man inte gav någon bra service.

Men det är inte hela sanningen. Vi svenskar hatar riktigt dålig service, fast vi tycker å andra sidan att halvsjaskig service är ett tecken på integritet. Vi älskar att bli hunsade av stroppiga franska kypare och tycker att den sydeuropeiska mañana-mañana-förhållningssättet är i viss mån charmigt. Sverige, och i synnerhet Göteborg, är synnerligen också servicemässigt eftersatt.

Åker man till USA, vilket jag som av en händelse just har gjort, så är det första intrycket att det är ganska jobbigt att stoppa extra dollarsedlar i handen på människor som håller upp dörrar och lyfter ens resväskor två decimeter. Men skrapar man lite på ytan har den här ganska irriterande företeelsen fött en kultur av ett väl fungerande servicetänkande och – faktiskt – genuin omtänksamhet. Människor i serviceyrken är helt enkelt måna om sina kunder, kanske initialt för att tjäna några dollar extra, men bieffekten är att de – faktiskt – alltid ger god service. Saker fungerar i USA. Saker blir gjorda. Det är svårt att vara missnöjd som konsument. Se gärna det som kapitalismens allra vackraste bieffekt, för så länge du har pengar är USA världens absolut bästa land. Ett påstående som är svårt att svälja för alla Haters där ute, men icke desto mindre sant.