Jag tror att han hette Terje. Han var trummis, norrman och hade halvlångt blont hår trots den markanta begynnande flinten. Han spelade trummor med en inlevelse som fått Animal i Mupparna att rodna och han gjorde det inklämd i hörnet på den lilla restaurangen som nu huserar Bommens salonger. De hade jazzklubbar där och stjärnan med stort S var den afroamerikanska sångerskan som sjung så fint. Terje gjorde sina flashigaste breaks och sina mest sprituella poser för att imponera på henne. Det syntes på honom att hon var den mest imponerande kvinnan som han någonsin sett. I pausen mellan två set när sångfågeln omgärdades av nyfikna män och hon refererade till Terje som ”that crazy drummer guy” förvandlades han till en hysteriskt fnissande, stammande mellanstadieelev, men han blev också tio centimeter längre.
Vi lyckades komma in på den där klubben trots att vi inte fyllt 18 för det fanns nog inte i deras begreppsvärld att några tonåringar ville se den typen av jazz. Det gick lika lätt på Nefertiti, men det tror jag beror på att den andre Henrik kände alla där. Det var innan Nefertiti blev en hipp klubb som spelade house, hiphop och märkliga latino-dansmusikhybrider som inte en människa begriper vad de innebär ens efter att ha svettats i hörnet i några timmar och försökt ”ta in” musiken.
Ikväll ska jag göra comeback på Nefertiti (jag vägrar att kalla det ”Nef”, även om jag vet att det var vedertaget redan ”då”). Det är många år sedan jag var där senast. Det kan ha varit på 90-talet. Ikväll spelar Ron Carter med sin Golden Striker Trio. Jag har ingen aning om vilka förväntningar man ska ha, men generellt brukar gamla jazzikoner *leverera* betydligt bättre än 20 år yngre semipensionerade före detta gitarrister i Kiss.
Bassisten Ron Carter är född 1937 och har spelat med alla de stora. Ett rykte gör gällande att ingen annan jazzmusiker hörts på fler inspelningar. Han ingick i Miles Davis 60-kvintett som också innehöll Wayne Shorter, Herbie Hancock och Tony Williams och högst vetenskapligt är den tuffaste gruppen som någonsin existerat. Samtidigt spelade han på en oändlig rad av 60-talets skivor utgivna på Blue Note. På 70-talet ingick han i New York Jazz Quartet och från och med 1980-talet har hans basgångar samplats ett otal gånger av hiphop-musiker, bland annat av A Tribe Called Quest på deras, ursäkta klyschan, banbrytande album The Low End Theory.
Det är alltså för att återigen ta del av historiens vingslag, för att ett par timmar befinna mig på samma ställe som en legendar, som jag styr stegen mot Hvitfeldtsplatsen ikväll. Men det är inte bara därför, eller för att försöka återuppleva mina tonår: Jag har faktiskt saknat en klassisk jazzkonsert på en rökig trång klubb länge. Nu kommer ju visserligen inte vara rökig ikväll, men det kommer trots allt spelas vad Erik brukar kalla ”rökjazz”. Ni vet sådan jazz där långa solon avslutas med tjoanden och vilda applåder från lönnfeta män och kvinnor i väldigt rött läppstift som får feeling.
Det kommer bli fantastiskt. Det är jag säker på. Hoppas att Terje är där också.
No comments:
Post a Comment