Cry to Me

I och med min resa till Miami i början av mars åkte jag från vinter till sommar. Nu backar vi bandet igen och ser de där glimrande små tecknen på den (näst-)finaste av årstider – våren. Våren är hösnuva och allergi, tinandet av hundbajs och en Eurovision-final där Sverige känner sig våldtagit när ett land vi knappt visste existerade vinner och vi placerar oss på en skamlig 17-plats.

Våren är hoppets återkommande. Hoppet om hur livet skulle kunna vara. Kanske hjälper min semester till här: Varför gör man inte de där sakerna man njuter av under sin semester när man jobbar? Äter fruktsallad till frukost och går omkring i genanta shorts. Bara för att det är gött liksom.

Därför att det inte går! Man måste ju jobba 47 veckor om året så att man kan äta fruktsallad i fem – om man har tur.

Man får hålla tillgodo med det lilla. Snälla, kan inte Göteborgs stad ta och sopa bort allt grus från gatorna nu så att jag kan njuta av det lilla. Kommer det mer snö och is så får väl jag bekosta sandandet själv.
Blå himmel och brunt vatten i Gårda. Det är inte Miami Beach, men det duger, för det finns en tyst överenskommelse om att det går åt rätt håll. Varje dag blir lite bättre, åtminstone för den oss lite närmare en dräglig tillvaro. Att äta frukost på balkongen, att bli irriterad över vinden som gör det svårt at läsa tidningen. Koffeinet som tycks virvla lite extra i blodet med hjälp av det bleka solskenet.

Vi har glömt 2010 års vedermödor och det nya året har satt sig. Är det bättre än det förra? Jag tror fan i mig det! Och genast blir jag rädd för att jinxa något…

Nej, låt oss applicera en försiktig optimism. Det händer dåliga saker 2011 också. EN av världens vackraste röster har tystnat.
Vila i frid, Loleatta Holloway (19461105-20110321).