Los Roncos

Vet ni vad? Idag är EBM-dagen! Det är roligt. Men det är bara roligt om man vet vad EBM står för. Gör ni inte det ska ni absolut inte skämmas, snarare tvärt om.
EBM står för …*trying to keep a straight face* Electronic Body Music. Precis som när det gäller ”Skivaffärsdagen” (som hålls i april), ”Kanelbullens dag” och Alla hjärtans dag handlar det om en starkt föråldrad företeelse vars dödsryckningar maskeras till ett ”firande” när företeelsernas entusiaster som i ett sista upplivningsförsök utser En Egen Dag i företeelsens ära.

EBM betyder Electronic Body Music. Electronic Body Music har väldigt lite med musik att göra, halvmycket med elektronik att göra och väldigt mycket med det kroppsliga att göra. Genrens entreprenörer har samtliga varit sängvätare och på så sätt sedan en tidig ålder således ett skamfyllt och ambivalent förhållande till den egna kroppen. EBM-fans har också i stort sett samtliga varit mobboffer (76 procent) eller mobbare (24 procent), deras erfarenhet av kroppslig förnedring är därför väldigt stor. De har bundits vid träd och piskats med hopprep, eller bundit andra individer vid träd och piskat dem med hopprep och de har fått sina snedluggar doppade i toalettstolen, eller doppat andra personers huvuden i toalettstolen.

När EBM-människan, även känd under det teutoniska subkultur-begreppet ”råsynthare”, började intressera sig av musik var det alltså förutbestämt att kroppen skulle spela en viktig roll. Kroppen skulle iklädas en löjeväckande uniform som är menad att utstråla hårdhet och fritänkande, tyvärr kom kläderna sedermera istället att utstråla konformism och kan mest liknas vid vad dystra snickarlärlingar som inte fått göra lumpen, så kallade ”Möpar” (”Militärt överintresserade personer”) skulle kunna tänkas bära.

När EBM:aren lyssnar på musik vill han eller hon inte att musiken ska kännas i hjärtat, eller hjärnan, nej inte ens i fötterna – den ska kännas i ”kroppen” alltså Solar Plexus. Inte på det sättet som exempelvis My Bloody Valentines rundgångssymfonier påverkar en rent fysiskt, till ett kväljande illamående och ett suggestivt tillstånd av njutbart obehag, utan mer som en maskin på ett gym, som tröttar ut olika muskler genom en enahanda och repetitativ rörelse.

Ser du en EBM:are på stadens gator idag, ska du inte fnysa och mumla de sedvanliga ”Don’t mention the war-replikerna” ur Pang i bygget, utan istället krama honom eller henne hårt och säga: ”Allt kommer bli bra, tids nog kommer allt att bli bra.” Ser du en hel flock ska du inte göra the wanker salute, vilket är den naturliga reaktionen, utan istället försöka se människorna bakom maskerna. Den lilla rädda människan, avskalad sina tveksamma politiska åsikter och sin musikaliska skörbjugg: Söner och döttrar som alla vi andra. Ge dem ett vänligt leende, det var inte deras dag igår, det är sannerligen inte deras dag imorgon men det är deras dag idag.