Den heter Diamond Mine och är en romantiserad tonsättning av livet i det lilla fiskarsamhället Cellardyke, i grevskapet Fife i Östra Skottland, enligt den ena – och viktigaste – av skivans upphovsmän: King Creosote. Den andre är Jon Hopkins, en studiemusiker som senast vi hörde av honom gned lite konstnärligt på gitarren på Brian Enos skrattretande pretentiösa (både bra och dåligt) skiva Small Craft on a Milk Sea.
King Creosote heter egentligen Kenny Anderson och är några och 40 år. I 15 år har han spelat in massor av låtar i sitt hem i Cellardyke, mest för sitt egna höga nöjes skull, även om det går att få tag i ganska många skivor genom bolagen Fence och Domino. Alla är egentligen värda att leta upp och lyssna på, men frågan är om han inte överträffat sig själv på Diamond Mine.
Skivan är bara 33 minuter lång och består egentligen av sju års uppsamlande av låtar som blivit över. Det hörs inte. Det låter som han sparat sina allra bästa låtar till det här projektet. I alla fall har han samlat sina allra drömskaste låtar, de som allra bäst just målar upp bilden av den där skotska fiskebyn. Kanske måste man köpa en del av mytbildningen, men när man direkt i första låten First Watch hamnar på någon slags restaurang med samplade ljud från personal och gäster är det musikalisk journalistisk, socialrealism och sagoberättande.
När jag skriver det här inser jag att en viss typ av musik egentligen inte behöver beskrivas. När ni hör den kommer ni att förstå. Men, med tanke på all musik som surrar där ute kanske det är bra att informera om att musiken finns. Även om omslaget är väldigt fint så tycker jag att det känns bättre att lägga in en bild på Leonid Brejsnev på badsemester. Mycket nöje!
No comments:
Post a Comment