The north of Britain with pussy on his mind

Perth, Inverness, Dunoon, Dunfermline, Hawick, Grimsby, York, Bradford, Plymouth.

Nej, det inte min våta tågluffardröm, trots att det i huvudsak är små provinsiella städer i Skottland och norra England.
Det är städerna som Morrisseys sommarturné besöker.

Jag vet, jag vet… Men jag har faktiskt aldrig tillhört den sjuka skaran människor som hyllar och – allt oftare de senaste åren – försvarar Morrissey in absurdum.
Det har ju blivit stört omöjligt. Efter 2004-års briljanta comeback med You Are The Quarry, var han ju naturligtvis tvungen att förstöra allting. Han hade ju inte varit Morrissey annars. I takt med hans skivor blivit tristare och tristare, återutgivningarna än fler har han försökt att hålla intresset på topp genom att låta sin dokumenterat sylvassa tunga löpa amok i pressen, med – måste man tillstå – skrämmande resultat. Allt det som långt in på 90-talet gick att försvara och älska, har under de senaste fyra åren varit magsurt, föråldrat och världsfrånvänt. Hans åsikter om att kineser är ”a sub-species” på grund av deras behandling av djur, hans numera vulgär-populistiska åsikter om engelskhet och invandring. Hans allt tröttare åsikter om popmusik, musikbranschen och hur han motarbetas av absolut alla och allting hela tiden.

Men när jag läser de nio städerna som inleder det här inlägget älskar jag återigen Morrissey lika förbehållslöst som någonsin tidigare. Kanske ännu mer på grund av den grandiost enfaldiga bild som ackompanjerar turnén där den åldrade hjälten poserar med en levande katt på huvud där det för länge sedan fanns en praktfull pompadour-frisyr. Kan man något annat än älska den mannen?

Svaret är Ja. Det är många som inte alls älskar Steven Patrick Morrissey. Många är likgiltiga och det finns även ett glatt gäng öppet hatiska personer. Men om alla hade älskat honom hade han sett det som ett misslyckande. Det är lika sant 2011 som det var 1983 – enda skillnaden är att han nuförtiden inte alltid har samma precision varken i låttexter eller uttalanden och istället tvingas hänfalla till ren spekulation.

När ryktena om att You Are the Quarry skulle följas upp av en skiva inspelad i Rom, med hjälp från den briljante italienske filmmusikskaparen Ennio Morricone var vi många Morrissey-fans som trodde att våra fantasier om en åldrad och värdig Morrissey till slut skulle infrias för gott. Visserligen ligger en stor del av Morrisseys tilltal i att han ”aldrig växer upp” och i att hans texter fortfarande appellerar till vilsna tonåringar. Morrissey glömmer aldrig en oförrätt, därför utspelar sig fortfarande en avgörande del av hans låttexter i ett regntungt, nedgånget Manchester på 1970-talet.
Men, eftersom han numera är en alldeles lysande sångare hade jag, och många med mig hoppats att musiken som ackompanjerade hans juvenila desperation skulle klädas i mogen piano- och orkesterdriven kvalitetspop med croonerambitioner, som vissa spår på Quarry hade pekat på.

Ringleader of the Tormentors som den italienska plattan döpte till innehöll vissa indikationer om värdighet, men låtmaterialet var svagt och det kunde inte ens Morricones stråkar ändra på. På sina håll var allt tillbaka till det vanliga när Morrisseys patenterade vinande gitarrlåtar kved ur sig ännu en midtempo-låt med en text som helt enkelt inte berörde längre.

När han sent omsider följde upp den italienska plattan med 2009-års Years Of Refusal (släppt nästan ett år efter den färdigställdes) var allt tillbaka till det vanliga igen. I’m Throwing My Arms Around Paris är en briljant pop (midtempo-)låt, men resten av skivan är full av medioker muskelpop av det slag vi lärt oss att räkna med från Morrisseys håll. Och när texterna inte längre berör, räcker det helt enkelt inte särskilt långt, trots att hans sångröst numera är oklanderlig – åtminstone på skiva.

Varför förstår ingen. Kanske för att Morrissey älskar tanken på det hårt hållna, unga rockbandet som låter fantastiskt i replokalen och rockar hårt och studsigt. Men vi som älskar Morrissey, vi som tycker att hans sommarturné i nedläggningshotade ”sea-side towns that they forgot to bomb” är poetiska väntar fortfarande på hans vita soulplatta eller hans folkiga 70-talsdoftande balladplatta.

Jag misstänker att vi kommer få fortsätta att hoppas. Morrissey kommer aldrig att göra det han borde göra. Det var en anledning att högakta honom, men nu är det mest irriterande.