Jag tänkte lista de fem gitarrister som har haft störst inflytande på mitt eget sätt att spela gitarr.
Jo, ni läste rätt.
Så svårt narcissistiskt kommer det här inlägget att vara. ”Mitt sätt att spela gitarr”. Det är närmast komiskt, med tanke på att jag inte har någon gitarristkarriär att tala om.
Men jag vill ändå hylla strängbändare. Det har inte varit modernt med gitarrhjältar sedan 80-talet. Ordet gitarrsolo är ett skällsord. När man skriver om musik skriver man om låtskrivarna, visionärerna, producenterna, de galna genierna. Jag vill inte skriva ännu en text om Phil Spector, Holland-Dozier-Holland eller Brian Wilson. Jag ville hylla gitarristerna, rockmusikens grundämne. De sanna rockstjärnorna.
På inget sätt vill jag sticka under stol med de gitarrfantomer som jag själv dyrkade under det sena 80-talet Steve Vai, Yngwie Malmsteen, Tony MacAlpine och Zakk Wylde med flera, men de får inte plats på min lista. Inte så mycket för att jag skulle skämmas över att ha gillat dem som att jag aldrig riktigt lyckades härma deras fingerfärdighet.
Det får inte heller stora gitarrhjälte namn som Jimi Hendrix och Randy Rhodes (båda för gnissliga), Eric Clapton och Carlos Santana (för mycket Janne Schaffer-grimaser). Det blir inte heller några Jeff Becks, Jimmy Pagear eller Tony Iommisar. Och inte heller finns det någon kvinna i närheten. Trist såklart, men det vore bedrägeri att låtsas som om någon kommit i närheten. Förhoppningsvis ändrar det sig i framtiden.
Listan innehåller bara fem gitarrister, därför måste jag ge några hedersamma omnämnanden till dem som hamnade precis utanför: Tommy Bolin, Eddie Van Halen, Paul Weller, Scott Gorham/Brian Robertson och Jimmy Nolen.
5. Paul Kossoff
De har många saker gemensamt; Paul Kossoff och Tommy Bolin. Båda dog de 1976, 25 år gamla i de sorgliga sviterna av ett rock and roll-liv de hade vridit upp till elva. Engelsmannen Kossoff som spelat med Free, en grupp som till slut imploderat av Kossoffs missbruk och nödgat sångaren Paul Rodgers att istället bilda (det i mångt och mycket identiska bandet) Bad Company. Bolin som spelat med James Gang, Billy Cobham och Deep Purple.
Men i gitarrspelet där Bolin är äventyrslysten, flyhänt och smakfull är Kossoff nästan alltid kärv, grinig och konsekvent. Amerikanen Bolin, en extravagant stjärna: snygg och extrovert. Engelsmannen Kossoff: inåtvänd, en grovarbetare i rockens maskinrum. Men kolet som Kossoff hanterar visar sig vid noggrannare lyssning innehålla spår av diamanter. Den till synes statiska bluesrocken visar sig innehålla en hel massa själ och hans vibrato påminner om de allra skickligaste jazzsaxofonisternas. Paul Kossoff är en minimalist i ordets allra mest positiva betydelse. En gitarrist som aldrig ställer sig i vägen för låten, utan istället smyckar ut den så att man som lyssnare andäktigt inväntar nästa ton med spänning.
Lyssna på: Free - "Fire and Water" (1970), "Heartbreaker" (1973), Paul Kossoff -"Back Street Crawler" (1973)
4. Johnny Marr
Den prestigefyllda amerikanska musiktidningen Rolling Stone listade 2003 världens 100 bästa, eller snarare "betydelsefulla" (ordet de använde var "greatest") gitarrister. Listan är intressant om man är gitarrnörd. Att gitarrister som Steve Vai och Yngwie Malmsteen lyser med sin frånvaro till skillnad exempelvis från BÅDA fåntrattarna i Radiohead och gitarristerna från Quicksilver Messenger Service och Tool, kan jag ha visst överseende med. Ingenting åldrades så snabbt som det sena 80-talets shreddarhjältar. Över en natt var de hjälplöst passé. Tyvärr blir listan tristare och mer förutsägbarhet ju högre upp man kommer på den och de sista tio namnen är sövande tråkiga. Vad som däremot är en skandal är att The Smiths-gitarristen Johnny Marr inte är med. Alltså, han är inte bara inte med topp tio. Han är inte med bland de hundra greatest guitarists. Tankepaus.
Johnny Marr har påverkat all gitarrister som har försökt att göra poplåtar istället för rocklåtar. Johnny Marr har - i stort sätt - påverkat alla gitarrister som någonsin lyssnat på The Smiths. Man kan, om man är lagd åt det känslokalla hållet, avfärda Morrisseys poplyrik som pubertal och hans röst som endimensionell, men man kan inte avfärda Johnny Marrs gitarrspel. Han är inte bara den överlägset bästa låtskrivaren på min lista, han är också en glimrande stilist, som i 20-årsåldern behärskade janglig Byrds-pop, rockabilly, fet glamrock, stonesig soulpop och en helt egen virtuos form av pop. På samma gång traditionell, som revolutionär. På samma gång bastant och fjäderlätt. Att folk ibland beskyller The Smiths för att låta på ett visst sätt beror mer på bristfällig produktion än på Marrs talang att behärska all populärmusik som kommit innan honom.
Lyssna på: The Smiths - "Hatful of Hollow" (1984), "Meat Is Murder" (1985), "The Queen Is Dead" (1986)
3. Prince
Det finns två läger: De som tycker att Prince ägnar sig åt kitschig aerobicspop, som i bästa fall tangerar några av de tristare singlar Michael Jackson eller Madonna spelat in. Sedan finns det de som håller Prince som världens främste populärmusikaliska artist någonsin. Jag tillhör den andra gruppen, även om jag vet att det kan dröja tio år mellan gångerna Prince verkligen har lust att visa upp sin genialitet. Han har ju fullt på med all musik han hör i sitt huvud. Den som bara måste ut, oavsett om ingen annan orkar med den. Själv sållar jag igenom det mesta jag kommer över med honom. När som helst kan den gudabenådade talangen dyka upp, men oftast lämnas man en smula besviken över att han gjort ännu en märklig hiphop-rock-låt utan vare sig refräng eller bärande melodi. Ibland ägnar han sin tid åt oändliga funkjam och ganska besvärlig fusionjazz. Många Prince-älskare har som svårast för det. Jag älskar Prince falsettsång i pianoballader - samt - hans besvärligaste funkfusion mest av allt. När Prince likt en modern (eller snarare tidlös) James Brown löper amok på gitarren över 15 minuter strypkoppelhållen funk.
Lyssna på: Prince - "Prince" (1979), "Diamonds and Pearls" (1991), "Emancipation" (1996)
2. Pat Metheny
Vissa avfärdar Pat Metheny för att han är för virtuos för sitt eget bästa. Det är onödigt. Ingen gitarrist, oavsett genre, har lika brett register som Pat Metheny. Ingen är lika lyrisk, lika sparsmakad när han ska vara det och lika vräkig när det passar musiken. Han har gjort musik som är sval, intellektuell och spartansk och musik som är glödhet, svängig och inbjudande generös. Ingen är ovälkommen att lyssna på Pat Metheny. Det är enkel musik - om man börjar på rätt ställe.
Som gitarrist är han den som lyckats förena traditionalism med en nyskapande totalt egen stil på det mest lyckade sättet. Där andra är mekaniskt precisa låter alltid Pat Metheny den där grundläggande förälskelsen i musik lysa igenom.
Lyssna på: Pat Metheny - "Watercolors" (1977), "Pat Metheny Group" (1978), "Question and Answer" (1989)
1. Ace Frehley
Hade det inte varit för Kiss originalgitarrist är jag inte säker på att jag hade velat spela gitarr. Egentligen tror jag att jag var mer fascinerad av trummor som riktigt ung. Men allt som behövdes var egentligen en bild på Ace för att jag skulle förstå att han spelade den allra häftigaste musik man kunde tänka sig. Tillbakalutad, på gigantiska vita platåskor, med munnen suggestivt öppen, sminkad med silvermake-up, ögonen halvslutna i intergalatisk sex-extas (sug på det ordet, Aftonpressen.) Med en vacker gulröd (cherry sunburst) bullig gitarr (Gibson Les Paul Custom) mellan benen.
Det var helt irrelevant att höra honom spela. Eller det var det inte alls. Kiss-skivorna Dynasty och Alive II var och är fortfarande precis allting en tioåring kan önska sig av musik.
Som gitarrist är Ace Frehley starkt begränsad, men hans sound är bland de mest lättidentifierade i rockvärlden. Blandningen mellan staccato-riffande och ett bluesigt vibrato är lika enkel som genial, och Frehleys gitarrspel kommer fortsätta att inspirera unga människor att ta upp en gitarr långt efter att dagens djupt tragiska upplaga av Kiss stapplat omkring bland bomber och granater och yxat ur sig versioner av 40 år gammal grottmannarock.
Lyssna på: Kiss - "Alive!" (1975), "Ace Frehley" (1978), Ace Frehley - "Anomaly" (2009)
- Posted using BlogPress from my iPad
No comments:
Post a Comment