Bland småpåvar och ögontjänare

Den bästa scenen i filmen Office Space från 1999 är när Ron Livingstone berättar för konsulterna, som hans företag hyrt in för att friställa överflödig personal, exakt hur han ser på sitt kontorsarbete. Anledningen till att han gör det är att en hypnotisör som har hypnotiserat honom under en parterapisession dör mitt under behandlingen och Ron fastnar i ett väldigt avslappnat tillstånd där han gör vad han känner för och bara talar sanning.
För konsulterna berättar han att han har så många mellanchefer över sig att han inte kan hålla reda på dem; och varje gång han gör ett misstag så kommer var och en av dem och berättar exakt samma sak för honom. Han berättar också att han varje dag brukar komma in lite för sent och låtsas arbeta i ett par timmar, vilket han också gör efter lunch.

Har man någon gång arbetat på ett kontor vet man exakt hur sällsynt sanningen är. Att någon på något av de otaliga proaktivitetsmöten eller arbetsmiljöronder skulle säga något av relevans är ungefär lika stor som chansen att hitta en hantverkare med hygglig arbetsmoral.

Ingen vågar tänka efter. De flesta kan inte ens det. Helt uteslutet är att vara ärlig.
Att säga exakt hur irriterande personen med det tvångsmässiga skrattet och bebisspråket är, hur den tjurige personen som ingen vågar tilltala förstör hela arbetsdagar för alla andra, hur bristen på processer gör att alla famlar i mörkret men ingen vågar erkänna det eftersom det vore ett tecken på svaghet och hur personerna som jobbat på samma ställe sedan kriget aldrig, aldrig kan erkänna när de har fel.

Och så naturligtvis: Ögontjänarna.

Ögontjänarna är ett skadedjur i kontorsmiljö som är lika vanliga som berusade båtförare på Midsommarafton.
Den eviga frågan som vi som inte identifierar oss som ögontjänare (det vill säga: precis alla) undrar är: Genomskådar närmaste chefen ögontjänaren?
Det nedslående svaret är: Nej, förmodligen inte.
OM hon eller han mot förmodan skulle göra det så premieras ändå ögontjänarens lismande eftersom det en mellanchef vill ha över allt annat är en allierad. Någon som förstår exakt hur stressig och intrikat mellanchefens arbete är – klämd både uppifrån och nedifrån. En uppgift ögontjänare tar sig an med stor entusiasm. Ögontjänarens dröm är förstås att en dag bli mellanchef själv – vilket en brist på empati (och intelligens) brutalt kommer att sätta stopp för, i nio fall av tio, något ögontjänaren dock är lyckligt ovetande om.

En kontorsarbetsplats är drömmarnas begravningsplats. Det är naturligtvis en djup tragik för alla som är fast i kontorsmaterialets byråkrati (vid tavelmötet kan ingen höra dig skrika – eftersom ångesten skriker tyst inombords). Vad som emellertid är ännu mer tragiskt är de personer, inte nödvändigtvis ögontjänarna, som verkligen förverkligar sig själv i detta dystra klimat – eller – tror sig förverkliga sig själva. De som brinner för en arbetsuppgift vars filosofiska botten skulle kunna jämföras med en bajskorv som ingrediens i matlagning. De finns. De har skaffat sig ett litet utrymme i universum där ingen anal fråga är för ointressant, där deras själsliga liv stryps vid så unga år att deras hy (nu i 50-årsåldern – de är alltid diffust i 50-årsåldern – även när de var 33) antagit en gråbeige ton. En gråbeige ton som går utmärkt till kontorsmöblernas oljade bok och arbetsplatsens oklanderliga ordning, vare sig det gäller papper, pennor eller humoristisk folklore utskriven i anarkistiskt svartvitt på vitt A4-ark.

En dag ska också livsglädjen sugas ur era barn och de placeras på dylika ställen. Tryggade från fritt tänkande och kreativ fantasi, där humor är en krånglande takprojektor ovanför en torr vetekrans i ett väldigt vitt konferensrum och frihet är fyra veckor lång, varje sommar.