Själens blåmärken

När Anton Hysén, son till den bollsparkande grottmänniskan Glenn och bror till förste pyjamasbananen Tobias, i ett stort reportage i tidningen Offside kom ut som den förste manlige fotbollsspelaren på hyfsat hög nivå var det ett scoop. Anton, vars fotbollstalang aldrig kommer att leda honom till de allra största arenorna, var inte bara modig; han öppnade en igenbommad dörr som ingen har vågat följa efter honom igenom – ännu – men som han i framtiden alltid kommer beundras för att han var den förste som gläntade på. Att vara homosexuell manlig fotbollsspelare på elitnivå måste vara bland det svåraste man kan vara. Jag har gått på fotboll regelbundet sedan tidigt 90-tal och även om rasismen har lyst med sin frånvaro, med några ytterst få undantagsfall, på gaisläktaren under hela den här tiden, så har det varit mer eller mindre legio att insinuera att motståndarspelare har en annan sexuell läggning än normen. Även om ramsorna om ”Håkan Mild och thailändska pojkar” och dem där ”Sella och Wernbloom inte är som oss andra, för att Sella och Wernbloom ***** ** varandra” minskat i frekvens de senaste åren tystas inte ett hån på grund av (implicerad) sexuell läggning ned av personerna runt omkring, på samma sätt som om något rasistiskt hade yppats av någon på läktaren. Anton Hysén, med eller utan Glenn och Annika-tatueringar på underarmarna, ÄR värd vår fulla respekt. Han har gjort något viktigt bara genom att vara sig själv och inte hemlighålla det. Men. Varför kommer det alltid ett men? Är verkligen allt Anton Hysén företar sig nyhetsvärdigt bara på grund av hans medverkan i det gravt undermåliga tv-programmet Let’s Dance – i kombination med hans exotiska sexuella läggning? Våra sedvanligt omdömeslösa kvällstidningar är övertygade om att så är fallet. Precis som i fallet med ”Rockbandet Kent” tror jag att det är oss svenskars eviga vurmande för det mediokra som är källan till nyhetsvärderingen. Vi avgudar det som är halvbra – bra utan att förhäva sig. Att på bästa sändningstid se en ung, lagom snygg, homosexuell man dansa ”bättre än genomsnittet” (albeit nybörjarmediokert) skänker den svenska folksjälen en djupt sedativ ro – dels genom vetskapen att vi är svenskt progressiva som ”accepterar” att en homosexuell man rör sig subversivt framför en jury av andra homosexuella män (alla svenska jurys måste innehålla minst 33 procent homosexuella män, det står i grundlagen), samtidigt som han gör det jantemässigt mediokert. Bättre än vad du och jag hade gjort det, visst, men inte sådär sydeuropeiskt iögonfallande och överdrivet bra. Det är skönt. Det är helgmys. När vi har letsdänsat eller idolat på fredagskvällen (massor av sång- och dansmänniskor som är ”duktiga”, inte ”bra”), melodifestivalat på lördagen kan vi sedan vila upp oss framför en patenterat medioker svensk polisfilm på söndagskvällen – gärna med kemiskt framställt mediokra skådespelare som Krister Henriksson, Bert den siste oskuldens pappa och Lars Ekborgs bullriga skratt i bärande roller. Kanske, om vi har riktig tur, är Cue med på ett hörn och är medioker bortom våra allra (o)vildaste drömmar! Mansdominerat, ja, men som tur är har vi de sjungande mediokra kvinnorna som sopar banan med vilken slätstruken amerikansk country-artist som helst, inom vilken musikgenre som helst: Anna Ternheim, Shirley Clamp, Amanda Jensen, Lisa Ekdahl, Laleh, Eva Dahlgren, Carola. Alla lyckas de med konststycket att vara storartat pretentiösa och ändå ha imponerande lite att säga – både textmässigt och musikaliskt. Det är helt enkelt så zvenskt medelmåttigt att man inte kan låta bli att bli en smula rörd.