Fördämningen brast igår och den brast rejält. Om det nu är så att fördämningar kan brista rejält, eller om det är effekten av en liten bristning som är rejäl låter jag vara osagt.
Jag hade lovat mig själv att inte kommentera Schlagerspektaklet på Facebook. Varför skulle jag göra det liksom? I år igen? Det är befogade frågor som inte har något bra svar.
Jag har tidigare lyckats titta halvt om halvt på två deltävlingar, tittat upp över en bokkarm (det låter mer pretentiöst än vad det var) eller tagit ur en hörlur ur örat när Björn Ranelid refererat sin egen eurotechnolåt live i tv på samma sätt som en femåring kan tänkas beskriva sitt sandslott samtidigt som hen bygger det på stranden eller i sandlådan - ja, fast i Björns fall med ett gravt talfel och lite mer infantilt.
Det har naturligtvis varit svårt att inte skriva starkt nedsättande omdömen på Facebook, inte bara om artisterna som deltagit, utan även om dem av mina vänner som entusiastiskt tillkännagett att "nu kommer minsann ögongodiset Danny" och att (någon vid namn) "...Loreen kommer att sopa banan med hela högen".
Men jag är i grund och botten en godhjärtad person. Jag inser att när mitt kokande blod tillslut svalnar (ungefär 20 minuter efter "tävlingens" slut ända fram tills att jag får läsa om skiten i GP och på löpsedlar dagen efter) att de som tittar på melodifestivalen, funderar på att se Göta Kanal 5 på juldagen samt varje fredag verkar genuint förbluffade över att det är just fredag - INTE behöver mina mästrande ord om vad som är genialiskt (inget i Mello, sorry) och vad som är bottenlöst uselt.
De har gjort sitt val och utstrålar en närmast kristen aura av att de valt rätt.
Lägg nu märke till att jag har skrivit så här långt utan att ens ha nämnt Sean Banan.
Min kompis Fredrik skrev fyndigt på Facebook efter att Björn Ranelid gått vidare till final att han inte förstod dem som var upprörda. Ranelid hade helt enkelt höjt upp miffo-koefficienten till en tidigare onåbar nivå. Här har Fredrik naturligtvis helt rätt. Att komma leftfield på det sättet, från finkulturen av alla ställen och leverera ett bidrag som rent kvalitetsmässigt slår Sean Banans genom att vara både sämre musikaliskt och textmässigt OCH samtidigt slå Torsten Flinck på fingrarna när det kommer till självförhärligande och blöta kulturläppar. Det är ta mig tusan djupt imponerande.
Och naturligtvis belönas det med en direktplats till Globen, medan Ranelid lämnar sina två huvudkonkurrenter i novelty-buskis-genren i dammet bakom sig för att få göra upp i andra chansen. Väl där lyckas en amfetaminsvettig Flinck (Thorsten, ej Mattias) resa sig och ta sig till final medan herr Banan, trots sin folkligt efterblivna humor - i rakt nedstigande led från att tända eld på kattungar och råna ensama pensionärer, förlåt, i rakt nedstigande led från Åsa-Nisse, Stolstollarna och Markoolio skulle det vara - misslyckas att få nationens mindre nogräknade barn under sju år att ringa och rösta på honom.
Jag ställs nu (inte nu, men om ett par år) inför ett intressant dilemma. Min son som är tre och en halv månad gammal tar (förhoppningsvis) ingen skada av att sitta i mitt eller sin mammas knä medan tv-skärmen exploderar av dumhet, inskränkthet, populism, sensationslystnad och dålig smak. Jag har visserligen som en säkerhetsåtgärd erbjudit mig att i ett annat rum spela Peter Brötzmanns Machine Gun-skiva på repeat för Teodor, så att han inte ska traumatiseras på något sätt av det licenspengarsponsrade spektaklet. Men Jenny har förklarat att chansen inte är större att han drar på sig en schlagerfluga än vad det är att han (och jag) får mässlingen när vi reser till Korsika. Jag litar på Jenny - Hon är mycket smartare än jag när det kommer till... Well... Det mesta.
Men, när Teodor närmar sig den åldern att han förstår vad som pågår på tv:n (i den mån det nu går att förstå vad till exempel Ranelid håller på med) då tänker jag se till att han istället får någon satanistisk heroinmissbrukare att lyssna på istället: En artist som helt enkelt inte kan ställa lika mycket skada i huvudet på ett lättpåverkat barn. För om det är något jag lärt mig efter att ha lyssnat alldeles för mycket på musiki 31-32 år så är det att heroinmissbrukande satanister med cyniska texter om mänsklighetens undergång åtminstone får lyssnaren att tänka - och fundera över olika scenarion. Kanske till och med att ifrågasätta saker. Inte minst heroinnyttjande och barnslig satanism.
Låter man sig underhållas av den ytliga ljudkuliss med starka bilder som kallas Melodifestival lär man sig inte att ifrågasätta ett enda jävla dugg - förutom möjligtvis varför i hela världen Marie Serneholt har så ful klänning och varför Charlotte Perelli bara spenderat 3500 kronor på en hårförlängning.
I vilket fall som helst så ska man inte bara såga företeelser utan att komma med konstruktiva förbättringsåtgärder. Därför tänkte jag nu hjälpa Christer Björkman till vad jag anser vore ett spännande startfält i melodifestivalen nästa år, nu när vi så uppenbart till och med lämnat musikalstjärnorna, Idol-aspiranterna och de latinska Ricky Martin-plagiatörerna bakom oss.
Här är tio freakshow-konstellationer som Christer kan sprida ut över de olika deltävlingarna och blanda upp mellan lättsmälta tunnisar som Patrik Isaksson, The Moniker, mellanstadielärarinnan från Munkedal och the Mighty Anna Bergendahl (remember her?):
Bidrag 1. Kicki, Leila och Millan - Inget är beständigt (förutom kärleken)
Kicki Danielsson, Leila K och Camilla Henemark möts i en sedelärande historia om livets plötsliga lappkast över några varsamt utplacerade ABBA-pastisch-ackord. Text och musik: Thomas G:son och Plura Jonsson
Bidrag 2. Glenn å Håkan featuring Hammerfall: Bollen är rund, pucko!
Håkan Södergren följer äntligen upp sin helgjutna insats i hockeyfeber-låten. Den är gången battlar han med allas vår Glenn Hysén i en humoristisk uppgörelse mellan ishockey och fotboll, Stockholm och Göteborg. Göteborgssidan förstärks av Heavy Metal-pionjärerna Hammerfall som skrivit musiken medan Stockholm får hjälp av Jean-Pierre Barda som dansar suggestivt och headbangar autentiskt-autistiskt i bakgrunden.
Text och musik: Lasse Holm, Oscar Dronjak och Joachim Cans.
Bidrag 3. Zuper-Zvennarna: Vikingen Zlatans korståg
Martin "E-Type" Ericsson och Zlatan Ibrahimovic toastar över ett österikiskt ragga-metal-komp om kampen mellan ont och gott och vikten att alltid göra sitt bästa. Räkna med pyro!
Text och musik: Martin Ericsson och Jonas "Joker" Berggren
Bidrag 4. Ultima Thule featuring Horace Engdahl : (Vi har inte)Tröttnat på fosterlandet
Ett av det tidiga nittiotalets mest älskade svenska rockgrupper har återuppstått för festivalen och har slagit sig i sling med herr Engdahl som influerad av Björn Ranelids framgångar kände sig begränsad i sitt tidigare uttryck. Låten är en medryckande kraftballad med svulstig och tänkvärd text av en man som lämnat sitt fädernesland för att få ny inspiration ii Germanien (lekfullt omnämnt i texten som "Tredje riket"!)
Text och musik: Horace Engdahl och Jimmie Åkesson
Bidrag 5. Linda Hammar och Ica-Jerry - Den Stora Godheten
En finstämd ballad helt utan obehagliga undertoner.
Text och musik: Marko Lehtosalo
Bidrag 6. Marcus Birro och Per Morberg: Stolt, stark, stringent.
Det mjuka möter det hårda. Det manliga möter det italienska. En knuten näve möter en orakad haka och i mötet uppstår en kyss - kärlek - eruption - urkraft - italiensk fotboll och en del 80-talstintad depprock.
Text och musik: Marcus Birro eller Per Morberg. Eller Thåström.
Bidrag 7. Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson och Sture Bergwall : Las Ramblas
En gaydisco-burgare i klykan där Babsan och den frikände (?) sexualförbrytaren (eller ska vi säga "sexualförnyaren"!?) Bergwall inte sparar på varken de latinska rytmerna eller en chans till mustigt inuendo!
Text och musik: Ingela "Pling" Forsman och Fredrik Kempe
Bidrag 8. Carolina Gynning och Emma Andersson: My Heart Will Go Off
Modernt, modigt och moderligt från två av våra största nyfeministiska ikoner.
I den baleariska solen möts våra gudinnor med en Bellini i handen, ett par Gucci-glasögon på nästippen och stjärnorna i ögonen!
Text och musik: Thomas Orup Eriksson och Mauro Scocco
Bidrag 9. Stefan&Krister, Ernst Kirschsteiger, Martin Timell, Den arge snickaren, Alexander Nilsson & Lasse Stefanz: Dominikanska damer och tapetklister i grytan
Snacka om urladdning! Spex och stoj och allt som är skoj i en treminuters rumba där det både trillas - och rimmas - på rumpan!
Text och musik: Ingela "Pling" Forsman och Bobby Ljunggren
Bidrag 10. Laleh & Anderz Timell: The Beauty And The Bitch
Universalgeniet Laleh plinkar på en akustisk gitarr och sjunger rader av knivvass gymnasieprosa medan Anders konstnärligt smörjer i sin nakna adonisliknande kropp i Cay P:s grillolja på golvet. Han spelar tamburin i refrängen också.
Text och musik: Laleh och Mikael Wiehe
No comments:
Post a Comment