Miaow

Är det fel att döma ett lands hela värde genom att bedöma dess populärmusikaliska genomslag? Nej, det är naturligtvis ett helt korrekt tillvägagångssätt.

Det är ju dessutom så enkelt. Se här: USA och Storbritannien = De två absolut bästa länderna. Sverige, helt okej, men inte lika bra som vi själva tror (jämför gärna med skolan och sjukvården som vi också tror är i världsklass). Sedan har vi stora skenbart betydelsefulla länder som Spanien. Nästan inga internationellt gångbara artister och de som finns är helt värdelösa (klanen Iglesias och Heroes del Silencio – om någon mot förmodan minns dem). Landet är helt enkelt bankrutt både ekonomiskt och musikaliskt.

Tyskland säger ni. Ja, det finns en hiskelig massa tyska artister. Men alla (ja, uteslutande ALLA som verkar inom populärmusikfältet – dit jag inte räknar jazz – just nu) är ju fullkomligt värdelösa. Läs den här listan och om du klarar av att inte rysa: Grattis! Du är kliniskt deprimerad och kan antagligen se fram emot ett halvårs avslappnande sjukskrivning:
Scorpions, Helloween, Enigma, Sandra, Michael Cretu, Die Fantastischen Vier, Böhse Onkelz, Destruction, Lacrimosa, Girls Under Glass, Das Ich, Subway To Sally, Tyske Ludder, Scooter, Nina Hagen, Die Toten Hosen, Edguy, Die Ärtze, Die Krupps, Tokio Hotel, Doro Pesch, KMFDM, Modo, Culture Beat, Gamma Ray, Blind Guardian, Freedom Call, Tankard, Heino, Nena, Falco, Primal Fear, Running Wild, E-rotic och Rammstein.

Kraftwerk och Einstürzende Neubauten? Lyssna ni på gymnasial poststrukturalistiskt ickemusik om det får er att känna er smarta. Eller för all del: krautrocka fast träslöjdslärarskägget i brevlådan om ni inte vågar röka hasch och bära bruna manchesterbyxor.

Inget land kommer i närheten av Tyskland när det gäller vedervärdig ”rockmusik”, nej, inte ens Finland! Inte ens Ryssland (då fattar ni att det är illa)!

Vilka länder är då hejdlöst överskattade: Kanada naturligtvis. Precis som Holland är lillebror i musikalisk uselhet till Tyskland är Kanada lillebror till USA – En del okej artister men också en uppsjö pretentiösa och – övervärderade – diton: tänk Leonard Cohen och Joni Mitchell och alla deras efterapare.
Eftersom alla svenskar älskar ALLTING som är italienskt: Från politisk efterblivenhet, tutt-tv och Zlatan till kalvbräss, Amarone och att köra bil utan att använda blinkers är naturligtvis även landets sliskigaste strandraggare populära på de här breddgraderna. Dock är ju musiken inte usel med samma kraftfulla dignitet som den finska eller japanska, utan mer enerverande menlös.

Frankrike är det land som (faktiskt) påminner mest om Sverige i det här sammanhanget. Till Sveriges fördel kan vi dock nämna att vi är nio miljoner människor och har ungefär tre gånger så många ”ovärdelösa” artister som Frankrike (jag orkar inte googla hur många invånare Frankrike har). För varje franskt musikaliskt geni som, eh, Serge Gainsbourg och, eh-öh… Brigitte Bardot får vi stå ut med en Jean-Michel Jarre och en Manu Chao.
Förutom Sverige och Frankrike hör Irland, Brasilien och Australien till länder som är helt okej men ändå övervärderar sin egna förmåga.

Grekland och Turkiet, säger ni. Nej, säger jag. Att analysera den regionens rockmusik kommer bara sluta med att jag beskylls för lyteskomik.

Vilka länder är då bubblare som positiva rockmusikländer, eller kraftigt på gång? Jamaica (och stora delar av Karibien – Pk!), Mali(Pk!), Polen, Kuba, Danmark och Mexiko.

Japan? O, vad svårt. På sedvanligt japanskt manér finns ju inga genomsnittliga, halvbra artister. Antingen är de bra – eller så är de bottenlöst usla på ett närmast tyskt vis. Lite som Norge.