Så här är det: Jag gillar ju musik.
Fel av mig. Jag älskar faktiskt musik. Jo, det är alldeles sant. När ingen har funnits där och allt har framstått som meningslöst, deprimerande och hälsovådligt, så har musiken funnits där. Det har varit I Wanna Be Somebody med WASP, I Know It's Over med The Smiths, Autumn In New York med Billie Holiday, Three Flights Up med Pat Metheny, Ol' Man River med Paul Robeson, Hold On Dear Brother med The Beach Boys och allt däremellan. Och ganska mycket därtill faktiskt.
Hundratusentals låtar. Hundratusentals minuter.
Jag hade kunnat lista artister, skivor, låtar, texter, strofer, ackordföljder, melodier, skivomslag, skotska basister, bandnamn, gitarrmodeller, tacklistor (special thanks to all da muthafukkin' fanz around the globe - C ya on tour!), kravallstaket, hörlurar, vilken låt som spelades i mitt huvud första gången jag såg henne. Och henne. Och när Teodor föddes och...
Allt tills era huvud snurrade och ni på allvar började oroa er för min mentala hälsa.
Jag gillar dessutom tävlingar och att titta på tv.
Varför, frågar sig vissa, gillar jag då inte Melodifestivalen? Eller ännu hellre: Varför lägger jag så mycket tid på att aktivt ogilla Melodifestivalen?
Ni vet svaren nu va? De står att läsa här ovan. Är jag för otydlig? Okej, jag ska försöka förklara bättre:
Visst kan jag låta bli att se på Melodifestivalen när det nu gör mig så upprörd. Det gör jag också ganska ofta. Har jag något bättre för mig (sortera navelludd, klippa näshår eller youtuba gaismål) så gör jag ofta det. Ibland är det dock lördagkväll och eftersom jag gillar tv så händer det att jag tittar på tv. Vad nu? Ett tävlingsprogram! I musik!! Vad spännande! Jag gillar ju tävlingsprogram och jag... wait for it... ÄLSKAR musik!
Okej, okej, okej... jag spelar lite dum nu. Men jag tänker: Någongång måste det väl komma en låt som jag gillar. Det har faktiskt hänt! Senast i år, faktiskt. Abalone Dots tror jag att gruppen hette. Även om framförandet var ytterst irriterande med nyckelharpa och skit, så var låten och sången skitbra. De kom naturligtvis näst sist och åkte tvär-ut, eftersom de stod och löjlade sig med nyckelharpor UTAN att ha en dansande näcken, rök, eld, drakar och konfettiregn runt omkring sig: Det måste man ha om man ska löjla sig med folkmusikintrument.
De var bara tre begåvade tjejer som sjung en bra låt. You do the math. Jo då, de var snygga också, men uppenbarligen inte tillräckligt snygga.
Måste man då kokettera om hur mycket musik betyder för en, hur mycket Del Shannon får en att gråta och hur man räddats ur depressions kvicksand av ett, eh, Dave Mustaine-solo(?) mer en gång, för att få titta på tv en jävla sketen lördagskväll när man kuskat Ica Maxi hela förmiddagen och gjort fläskfilé i ugnen hela eftermiddagen?
Nej, det behöver man inte.
Vi kommer nu till medias roll i spektaklet. Det går inte att undvika Schlagerfestivalen om man inte gör som den där personen utanför Umeå som körde ut i skogen med bilen och lät snön sakta begrava dem båda i ett par månader.
Det är dock långt ifrån snögaranti här i södra Sverige vilket försvårar avståndstagandet från folkfesten. I dagstidningar, kvällstidningar, tv, radio, för att inte tala om sociala medier på nätet avhandlas "mello" dygnet runt som om det vore det viktigaste som hänt sedan de allierades landstigning i Normandie.
Det här är egentligen inte så konstigt för mig. Som jag redan har berättat så är musik jätteviktigt för mig, mycket viktigare än vad Finlands nye president heter. Så OM tävlingen innehöll något annat än musik för förståndshandikappade (no offense - none taken!), små barn och människor som skiter i musik de andra 42 veckorna om året då inte festivalen håller på, så hade jag gjort tummen upp!
Men så är inte fallet. Såklart. Melodifestivalen är ett superbt iscensatt projekt att sälja "konserverad gröt". Det är ett sätt där tv-kanalernas coversjungande tonårsidoler och där akterseglade dansbandsdrottningar ständigt får en chans att skina på bästa sändningstid - ivrigt påhejade av en skivbolagsbransch som numera säljer sina "enheter" på Statoil.
I den första deltävlingen 2012 gjordes mellanaktsnummer där programledarna sjöng om hur melodifestivalen "inte bara är bögarnas fest". Att HBT-människor sedan länge skapat en slags subkultur - sprungen ur en kärlek för kitsch och det aparta - kring festivalen är en intressant bieffekt (no pun intended) som faktiskt många ur 40 och 50-talistgenerationerna som sitter klistrade framför tv:n inte känner till.
Bredden är festivalens styrka, säger någon. Och så är det ju. Från extravaganta schlagerfjollor till konforma medelsvenssons i fotriktiga tofflor med kardborreband. Men varför måste den första kategorins kärlek till kitsch (ursäkta fördomsfullheten, men jag försöker komma fram till en poäng här) och den andra kategorins hunger efter sensationslystnad leda till att allt som är med håller så fruktansvärt låg kvalitet? Det är det jag inte förstår.
Det är aldrig ett hårdrocksband som deltar. Det är alltid ett tredje klassens hårdrocksband med en fjärde klassens låt. Eller ännu oftare ett gäng överåldriga aerobicsinstruktörer som minsann gör centraleuropeisk disco så att grillchips-låren klatschar i takt i soffan.
Det är som om allt som deltar måste vara övertydligt och en karikatyr av något annat (helst fem år för sent). Jag kan för mitt liv inte förstå varför det måste vara så.
Kanske tycker jag inte tillräckligt mycket om musik ändå. Eller kanske saknar jag någon subtil humorgen som gör att jag inte riktigt "fattar grejen".
No comments:
Post a Comment