Tio album: 7: Black Box "Dreamland"

Den enda gången jag inte spytt av ett coverband var på en jobbfest på före detta Blue Moon Bar i Stockholm, för drygt ett år sedan. Jag hade mycket väl kunnat spy för bandet var utklädda i skojiga glittriga kostymer och hade tokroliga afros och mustascher. De kvinnliga medlemmarna hade bullat upp tuttarna på ett suggestivt och humoristiskt sätt. Det var en fest med 70-talstema. Men trots det här gick det inte att klanka ned på dem för de spelade till vissa delar ett så fingertoppskänsligt batteri discolåtar att jag faktiskt – trots de olyckliga omständigheterna (som också inbegrep en alldeles särdeles seg rostbiff som man fick äta stående med plastbestick) – att jag faktiskt fick feeling och, hör och häpna, dansade!

Från Trammps Disco Inferno över Chics Good Times till Ashford & Simpsons Bourgie, Bourgie; Diana Ross majestätiska Love Hangover och For the Love of Money med O’Jays samt Harold Melvin & The Blue Notes Livin’ For the Weekend.

Naturligtvis kunde de inte hålla sig helt utan var tvungna att äckla ur sig några Boney M- och Baccara-låtar “för golvet kräver ju det”, bankanställda har uppenbarligen en fäbless för medioker men pålitlig centraleuropeisk konformism, who would have guessed? Men inte ens det kunde dra ned upplevelsen. Dansant kvalitetssoul ÄR den ultimata festmusiken. Och på större delen av 70-talet var det disco. Det här är inget man behöver skämmas för. Jag menar: Ser det ut som tråkig rock i Neil Young-skjorta är risken överhängande att det låter som tråkig rock i Neil Young-skjorta – har du riktig otur kanske det till och med låter som tråkig countryrock efter tre dagar med samma underbyxor. Och så sitter du där och tror att du måste tycka om det. Att det krävs av dig. Att du måste omfamna aptråkig vuxenrock bara för att hårlinjen kryper bakåt och du börjat amortera på lånen. Tänk då på att vad du behöver är inte att ha mer tråkigt. Tråkigt kan du ha på jobbet, när du pendlar, när du går till jobbet och det är mörkt och likadant när du kommer ut. Kort sagt: Du behöver inte Ryan Adams, Feist , Wilco eller någon annan som har sett det som sin lott att tonsätta en oktoberdag i långvården.

Vad du behöver är att ha lite kul. Vad du behöver är italiensk disco från 1990 med en brud på omslaget som bara mimade till låtarna på skivan. Hon som verkligen sjöng var för tjock.

Den själfulla dansmusiken dog nämligen inte när 70-talsdiscon tvingades in i illasittande åttiotalskostymer. Personligen har jag aldrig riktigt begripit mig på techno, electronica eller stelopererad nederländsk gabber. Men jag gillar dansmusik. Nej, inte danband och inte sådan där intellektuell elektronisk dansmusik som man löser ekvationer till och som skulle rodnat och krupit in i hörnet om den närmade sig ett dansgolv. Pop, disco. Popdisco. House. House?

Housemusik. Ett skällsord i mitt vokabulär i åtminstone ett decennie. Nu? Jag vet inte. Jag använder begreppet på samma sätt som när jag försöker göra något ambitiöst i köket - med obekvämhet menockså stor förväntan.
I housemusikens allra mest kommersiella hörne, det som har ena benet i kvalitetsdisco och andra i skamlösa poprefränger hittar ni mig ibland, som en glad salongsberusad turist, med kräftröd hy och ölmage. Fast inte den gapiga sorten. Den sorten som gillar fotboll och turistar i Tyneside, ni vet. Mer en välfriserad grabb i pikétröja om dricker öl med lime i flaskhalsen (det låter fortfarande som en fotbollskille...)

I inledande Everybody Everybody är basgången och blåset lika viktiga beståndsdelar som sångerskan Martha Washs fylliga röst som svävar över stonkig klaviatur. Jag skulle inte riktigt våga sträcka mig så långt som att påstå att om du inte gillar den här låten en fredagskväll med tre järn innanför västen (hemma eller på lokal) så gillar du inte musik. Men. GILLAR DU INTE DEN HÄR LÅTEN SÅ GILLAR DU INTE MUSIK.
Först i andra låten I Don't Know Anybody Else lanserar gruppen den pianoloop som många kommit att förknippa med housemusik och som Madonna startade om sin karriär vid två tillfällen genom att plagiera.
Festen fortsätter i Open Your Eyes och tro det eller ej, trots at du är en förortskille från Hisingen som växt upp på elgitarrer, mopeder och slagsmål så är du bjuden. Nu kommer också discostråkarna in och groovet är avspänt snarare en europeiskt hätskt. Banal popmusik blir inte mycket bättre än så här. Varför slängde jag förresten in ordet banal? Otroligt löjligt av mig. Popmuik blir inte bättre än så här. Punkt.
Efterföljande Fantasy må låta något daterad med sin italienska brytning och en lite opassande abbaesk svulstighet. I titellåten får vi vågskvalp och new age, men vad gör det, det blir ju ett perfekt avbrott att dansa ut i köket och svänga ihop en fruktsallad.
I Ride On Time greppar världens finaste Loleatta Holloway mikrofonen och det låter naturligtvis helt fantastiskt även om gruppen tyvärr stympat hennes sånginsats genom att sampla sången på ett, okej nu kommer det, lite daterat 80-talssätt. Men fan - de är italienare! Vad förväntar ni er? Refrängen är distillerat solsken mitt i natten.
Hold On bagatellfunkar sig snabbt förbi och Ghost Box är en svartvit instrumental ballad om att titta ut i regnet medan en mjukpornografisk saxofon slickar dig i örat.
Avslutande Strike It Up borde enligt spelets alla regler vara en orgastisk höjdpunkt, men vi har som sagt med italienare att göra och stissiga av kola går de vilse bland Pet Shops Boys singel b-sidor på herrtoaletten och det hela kan mest beskrivas som ett gigantiskt antiklimax. Martha Wash gör sitt bästa för att lyfta den klibbiga sörjan, men det ärligt talat inget vidare. Skit i det. Ta och sätt på Meshuggahs nya eller någonting nu, men låtsas inte som om du inte gillade det allra mesta med den här plattan.