De står utanför Centralstationen, bredvid den märkliga gren-cementklumpskonstverket som bara en uppköpare på kulturförvaltningen kan älska, på väg ned till gångtunneln som leder till Östra Nordstan. Männen står för sig – två eller tre stycken och kvinnorna, tätare ihop än männen och yngre men lika många, några meter därifrån. I händerna håller de en tidning som de pliktskyldigt men diskret håller fram så att utvalda pendlare kan slänga en förlupen bild på dess gammaltestamentliga omslag.
De är Jesu fotfolk. Propert klädda, inte dyrt, inte billigt, med en tillsynes obändig önskan att inte sticka ut. Allt, inbillar jag mig, för att inte stöta sig med någon. Deras budskap och metoder har anklagats för att vara tillräckligt problematiska för att också låta det yttre ställa sig emellan potentiella intressenter och rörelsens mål. I Sverige betyder det – tro helst inte att du är något och signalera absolut ingenting genom dina kläder. I mångas ögon är den utstuderat välklädde bara snäppet över den smutsige, trasige och sjuke i jantelagens strömlinjeformade genomskinliga hierarki.
De möter min blick med en blandning av medlidande och stillstam inbjudande. Deras ögon tycks säga: ”Vi finns här om du undrar över något”. Och jag, jag undrar ju över en väldig massa saker, men jag tvivlar att jag skulle kunna formulera mig inför någon av dem.
Om jag skulle, skulle deras svar kännas inrepeterade, automatiska eller halvsjungna ur är älskande hjärta?
Jag vågar inte fråga. Dessutom tror jag att de vill ha något i utbyte. Något som Robert Johnson sålde vid en dammig landsvägskorsning i Mississippi i utbyte mot att bli världens bästa gitarrist.
När jag går vidare genom tunneln funderar jag på lik någon av dem är mig. Hade jag kunnat vara någon av dem? Har vi några intressen gemensamma? Har de några intressen utöver missionerandet, gemenskapen och Gud? Det kanske inte behövs. Är det så att allt ryms där? Alla svar på alla frågor man någonsin kan ha finns i skriften och hittar man de inte själv finns det garanterat någon bekant, någon äldre mer erfaren, att fråga. Ingenting är osäkert, alla tvivel utsuddade. Alla andra människor skenar till sina meningslösa arbeten med något dött i blicken, förutom de som lyssnar på någon kommersiell radiostation i sina hörlurar och har iklätt sig idiotens välmående leende.
Jag är en av de andra. Jag ser att gör en snabb okulärbesikting av min potential. Jag misstänker att jag får en fyra av tio i betyg: orakad, lyssnandes i hörlurar på (djävulens) musik, jeans, trött uppsyn. Ingen idé att ta ett steg i min riktning, öppna ögonen ytterliagre något och forma munnen till ett ”o”, beredd att jag ska ta höger hörlurar, stanna till och säga: ”…Ja..?”
Nej, hon släpper mig med blicken och jag passerar förbi. Hon har dömt mig och jag dömer henne:
Tafatt, osjälvständig, något lite beklämmande över hela uppenbarelsen – något lite sorgligt.
Hon. Och jag.
No comments:
Post a Comment