Det finns ett nordiskt gravallvar och det nordiska gravallvaret säger att allt inte behöver vara så jävla roligt hela tiden.
Så vi har aldrig roligt; Jag och det nordiska gravallvaret.
Jag trodde att Karl Ove Knausgård skulle vara (lite) rolig - tragikomisk, kanske är ett mer passande ord - men efter 180 sidor av första delen av Min kamp är det mest snö, fylla, nyttigt bröd, flickbröst under tighta jumprar, banala politiska åsikter och monumentalt Oidipus-komplex. Inte ett enda litet fniss. Varför är våra nordiska författare, artister och regissörer så gravallvarliga? Föraktar de humorn? Ja, förmodligen.
Humorn är en biprodukt. Som i Ingmar Bergmans dystopi Scener ur ett äktenskap eller så ska den (humorn) ställas i skuggan av ett "viktigt budskap" i en reklamfilm(!) av Roy Andersson.
Eller så är den bara arg och trotsig och i sanning inte särskild rolig alls som i en roman av Kerstin Thorvall den den sexuella extasen liknas vid att drunkna i en jämtländsk insjö - frivilligt.
Finland, säger ni. Kaurismäki och Paasilinna är jätteroliga! Jämfört med Markoolio, ja. De är roliga på det där burdusa sättet. Tom of Finland är visserligen jätterolig men han är knappast subtil, och just i det här fallet tror jag att det är det jag eftersöker. Någon som är torr, saklig, beläst och jätterolig. En nordisk blandning mellan Woody Allen och Caitlin Moran.
I musiken är det ännu värre ställt. Thåström, Kent och Anna Ternheim, för att bara ta svenska exempel. I melodifestivalen ställer bistra teatermän som Thorsten Flinck upp med en blick som tycks skvallra om att han bara minuter innan sändning sköt upp på en nedpissad toalett på Berlins Centralstationen tillsammans med sin tio månader gamla son.
Vi har visserligen artister som Håkan Hellström och (faktiskt!) Frida Hyvönen som både är underhållande och allvarliga men de får så mycket hatmail av människor som tycker att alla ska se ut som Lars Aduktusson och sjunga som Peter Jöback att de är tvungna att fly utomlands (eller till en isolerad skärgårdsö). Den sista meningen kanske inte var helt sann, men herregud: Jag försöker driva en tes här!
Men det är klart: Om alternativet till det nordiska gravallvaret är "Den Nordiska Uppslupenheten" då föredrar jag ändå det förstnämnda. Eftersom etermedia formligen svämmar över av trevlighetsfacister som Anne Lundberg, Ernst Kirschsteiger och Fredrik Skavlan som garanterat alla inte bara bajsar med öppen dörr utan dessutom kokettererar om det på middagar.
- Posted using BlogPress from my iPad
No comments:
Post a Comment