Stay Black

Nytt år och jag hoppas på skärpning, men jag utlovar ingen, när det kommer till uppdaterandet av bloggen. Kanske kommer texten om Black Box upp snart, kanske texten om Saliva och Erik i hängslebyxor, kanske en text där jag listar 2011 års tio bästa plattor – där The Unthanks ”Last” placerar sig på tionde och sista plats: Kul, kul.

Det är så mycket som har hänt medan jag inte uppdaterat bloggen. Jag har blivit en sådan där förälder! Till en liten pojke. Det är fantastiskt – naturligtvis.
Det trodde ni inte om mig, att jag sysslade med sådant!

Kanske kommer jag bli en pappabloggare nu. En sådan som skriver om kall gröt, bilmotorer som inte vill starta när man är sen och sardoniskt självreflekterande texter om hur tvätten åker runt runt i tvättmaskinen medan tiden… Jag ni förstår grejen.
Jag hoppas inte det. Jag hoppas verkligen inte det. Men jag kan inte lova något. Huvudsaken är ju att jag skriver något här, tror jag. Inte för er skull utan för min egen.

Nu skulle jag till exempel vilja skriva om nyårsfirande. Inte mitt eget som var väldigt stillsamt och trevligt, utan efterdyningarna som jag vaknade till igår och idag. Ingen baksmälla, absolut inte, om man inte jobbar inom Göteborgs stads Park- och naturförvaltning förstås.

Nyår är högtiden framför andra när vi firar att vi är idioter. En promenad utomhus de första skälvande dagarna på året vidimerar det här påståendes sanningshalt för var och en.
Det är under en sådan promenad uppenbart att vi tycker om att (1.) Spränga saker (även våra egna lemmar om det är det som krävs för att fira in det nya året). (2.) Dricka söta bubblande viner från Ungern när vi egentligen inte borde dricka något annat än vatten. (3.) Låta all skit vi släpat med oss ut vid tolvslaget , från ungerskt glas och plastglas från Ullared till kinesiska pyroteknikrester och smuggel-Marlboro Lights-paket, ligga kvar på marken som en installation över vår idioti.

Min enda tröst när jag ser eländet är att jag hoppas att personen som slängt Chapel Hill-flaskan i sandlådan vaknar med en majestätiskt bakfylla i en solkig säng och med en torftig skivsamling – medan jag försöker dansa med min sex veckor gamla son till Isaac Hayes. Teodor ”står” i mitt knä, medan jag håller honom under armarna, och rör sig rytmiskt till The End Theme från Tough Guys. Men det här är bara början. Även om Teodor tycks vara mer intresserad av tapeten bakom mitt huvud än årgångssoul från Memphis.