Något kreativt! Jag ville så gärna försörja mig genom att göra något kreativt. Producera musik, skriva låtar, skriva texter, bli författare. Eller bli journalist. Det mytomspunna yrket där man är en sanningens privatdetektiv – fast utan pistol (dock med ett eskalerande alkoholmissbruk).
Var då journalistyrket för cyniskt för mig? Ja. Och nej. Den bransch jag är verksam i nu är naturligtvis mycket mer cynisk. Men den är samtidigt paradoxalt nog mycket mindre egoistisk. It’s all about the money, men sättet man når dit är genom samarbete.
I journalistbranschen, eller (frilansare i form av) kommunikatörer, copy-writers, informatörer, skribenter, musiker, författare – alla beskäftigt, men välmenande vänstersympatiserande – är egoismen en smula paradoxalt normen.
Man hjälper inte sina kollegor – eller vänner. Det kanske hade kunnat vara något bra – om det inneburit att nepotismen inte fanns där med sin lismande nuna, men det gör den naturligtvis.
Man ser om sitt eget hus.
Man ser till att inte bränna några broar, slickar uppåt, men man sträcker inte ut en hjälpande hand till en kollega. And other clichées!
”Jag har kämpat – Du ska också kämpa!”
Jag har lite svårt att vänja mig vid det. Jag är en sådan där person som behöver en knuff i rätt riktning för att komma igång. Är skitdålig på att skapa mig tillräckligt utrymme själv. Mina armbågar är mjuka som… ostbågar.
I andra umgängen tipsar man sina kollegor – och i synnerhet sina vänner – om möjligheter och idéer. I ”den kreativa världen” håller man stenhårt på dem. Alla kan sno dina idéer, alla är beredda att sticka kniven i ryggen på dig, alla är konkurrenter, nej, fiender.
Har du inget i utbyte så får du inget. Det är lite synd.
Alla fina ord – skrivna med så mycket omsorg med en intention att avslöja, förändra, förbättra.
Bara ingen stjäl maten från mitt bord.
No comments:
Post a Comment