Folk som på allvar tror att de mest dekadenta rock- och popstjärna alltid kommer ur en autentisk arbetarklassbakgrund lurar sig själva. Ofta(st) är det precis tvärt om.
Håkan Hellström, Henrik Berggren, Timo Räisänen, de medelålders snorungarna i Hästpojken och Jonas Game med rötter i Bad Cash Quartet, flera av medlemmarna i The Soundtrack Of Our Lives är göteborgsmusiker ur i lägsta fall övre medelklassen, och i många fall rena bourgeoisien.
När jag i Fredrik Strages DN-krönika läser att Lana Del Rey, som hittills släppt de fantastiska singlarna Video Games och Born To Die, inte alls har den white-trashiga uppväxt i en trailer park i New Jersey som hon har låtit påskina, utan är dotter till en superrik IT-entreprenör från snobbiga skidorten Lake Placid blir jag inte det minsta förvånad.
Vilka andra har självförtroende och ekonomiskt kapital att våga åka till Paris i två år och (k)röka ned sig eller våga försöka sig på att bli auteurer?
Feministerna kommer att hata Lana Del Rey (det gör de naturligtvis redan i de fall de känner till henne). Hon har inte alls den autencitet som en kvinnlig artist ska ha. Hon är inte övertydligt teatralisk och gayflirtande som Lady Gaga och inte heller konstnärligt svår och plågad som Feist eller vår egna Stina Nordenstam. Jag minns fortfarande med stor munterhet hur den alltid makalöst politisk korrekta massan på Twitter förfasat sig över att en musikrecensent omtalat Feist som en av de bästa kvinnliga artisterna. ”Samma sak hade aldrig sagts om en man!” Nej, men nu kanske det är av intresse för folk att få veta att Feist faktiskt är en kvinna – eftersom ganska många (feminister) tycker att det finns ett egenintresse i att gilla kvinnliga artister – hennes artistnamn är ju ganska svårt att genusbestämma. Lägg därtill att Feists musik görs bäst i att beskrivas just som kvinnlig musik, på samma sätt som gubbrock är en genre, ett skällsord och en kliché är ju känsliga kvinnor på gränsen till nervsammanbrott bakom ett piano eller en gitarr en egen genre, för vi vet ju ungefär hur de låter: Frida Hyvönen, Ani DiFranco, Ingrid Olava, Feist, Tori Amos, Regina Spektor, Anaïs Mitchell, Stina Nordenstam, Anna Ternheim, Liz Phair, Kate Walsh, Ane Brun, Jesse Sykes, Heather Nova, Rozi Plain med flera, med flera.
Men om någon skulle få för sig att döpa de här artisterna, som har ungefär lika mycket gemensamt som de som brukar klumpas ihop i begreppet gubbrock, till… säg… PMS-singer/songwriter så skulle hela helvetet bryta loss.
Missförstå mig rätt: Jag högaktar flera av de artister som jag nyss räknade upp.
Lana Del Rey är något helt annat än dem och jag bryr mig intedet minsta om huruvida hon är déclassé, hon har mer gemensamt med Twin Peaks än Rickie Lee Jones och i min bok är det något bra.
Hursomhelst, jag skrev mest den här texten för att ge mitt bifall till fröken Del Reys musikaliska gärning och skryta över det faktum att jag kommer att ha rätt beträffande hennes världsövertagande under 2012, samt – och det här är viktigt – för att besvara er en text som jag skrivit där jag för tusende gången hackade på Bert Karlsson, Lasse Kronér, Göran Johansson och IFK Göteborg och annan västsvensk mygel- och skrävelkultur. Ingen vill läsa mer sådant.
Den 30 januari släpps Lana Del Reys (egentliga) debutfullängdare Born To Die. (Och ungefär i juli kommer jag antagligen ångra att jag någonsin har haft ett positivt ord att säga om henne.)
No comments:
Post a Comment