Rubber Soul

Jag har få övermän i min bekantskapskrets när det gäller att uttrycka sig kategoriskt. Men jag har två. Vi kan kalla dem bröderna Svensson, trots att de inte är bröder och att bara en av dem heter så. Fortfarande.

Men där det kategoriska är oftast negativt – i mitt fall – är det ofta till ”brödernas” fördel eftersom det är ett uttryck för deras allkonsumerande passion.
Jag känner inga människor som kan så helhjärtat gå in för saker. När jag skriver saker menar jag musik. Åka till Vilnius en tisdag i november för att basisten i Radiohead har släppt en ny soloskiva? Inga problem! Ska du med?
Nej tack. Jag sitter hellre i min gröna stol och teoriserar om musik. Men det är kul att ni orkar explodera hela tiden.

När något är bra – är det bäst – det enda som gäller, absolut toppen. Herregud! En stund i omloppsbana kring jorden. Inga argument från surmagade teoretiker biter. Hellacopters har uppfunnit hjulet! De fyra hjulen – gjorda i olikfärgad vinyl!
Man behöver inte vara nyanslös bara för att man är kategorisk – man har bara väldigt effektiva skygglappar.

”Bröderna Svensson” är de mest entusiastiska människorna jag känner, dessutom är de sociala genier. Kan skeva upp till vem som helst och föra en begåvad konversation. Själv är jag lika duktig på kallprat som en magsjuk stammare som glömt ta på sig byxor på nyårsbalen. Att ”prata inför grupp” ger mig yrsel bara jag skriver orden här nu (även om det har blivit bättre med åren). Jag misstänker att Svenssons är enigmatiska showmen och publikdomptörer i samma situation: Lite av David Lee Roth möter Steve Jobs (fast inte judiska respektive – i allra högsta grad – levande).

Ibland lånar jag lite av deras entusiasm – drar i mig det som ur en heliumbalong – men det är svårt att lära gamla byrackor att gå fot.